Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

nya läror; och den utweckling, han gifwer ämnet wisar, hwilken djup afsky,
hwilket oinskränkt förakt, frihetens warmaste wänner hysa för
tryckfräckheten, denna medelmåttans och de lömska planernas bundsförwandt,
men det redliga sinnets och det allmänna wettets dödsfiende.
I N:s 4 och 5 af denna Tidning den 9 och 10 December 1830 hafwa wi
uti en uppsats om Jurnalismen, äfwensom uti N:o 3 och 4 innewarande
år den 7 och 10 Januari i artikeln Beröm och taddel, redan antydt wår
åsigt af ämnet. Läsaren torde inse, at den fullkomligen instämmer med
den, som blifwit framställd i det Tyska Fäderneslandet, och att den enda
olikheten, som härutinnan råder mellan detta och det Swenska, härrör
hufwudsakligen från skillnaden i samhällsförhållanden.
”Tyskland, kanske hela Europa, står på trösklen till en ny epok af sin
historia. Att ej wilja betänka och öf[wer]wäga detta, kan endast skada.
Ty sjelfwa tidsandan är en stor nyhetsmakare. Hon utkräfwer sin rätt i
kraft af civilisationen. Att sätta sig deremot är, att wilja hejda farten af
ödets hjul. O, att statskonsten icke glömt, att staterna sjelfwa äro moraliska
personer, som ej kunna rädda sitt lif, om de ej allwarligt wilja det
ewiga blifwandet och framåtskridandet! Werkningarna af det motstånd,
som träder i wägen för tidsandan, kunne icke säkert beräknas. Det blott
är wisst, att genom detta motstånd framkallas en utwecklingsstrid, hwilken
ej borde benämnas: Revolution, emedan den icke är annat, än det
sista utbrottet af en sedan långliga tider tillbaka, småningom till mognad
bragt nödwändig förändring. Oberäkneliga äro, såsom nyss nämndes,
werkningarne af en sådan strid, mellan den nya, häftigt trängtande
tiden, och den gamla. Ty allt för lätt uppstiga och förena sig ideerna, och
eldbränderna kastas, medelst tidens stormwind, till och med öfwer hafwen.
Redan 1826 yttrade Canning: ’Jag fruktar, att Europas nästa krig
antager ett hotande utseende. Det blir ett krig, ej blott mellan stridande
härar, utan mellan kämpande meningar. Jag känner, att om England inläte
sig i detta krig, skulle det under sitt baner, samla alla missnöjda och
oroliga hufwuden i tidehwarfwets lagfärdige, alla de, som äro illa tillfreds
med det närwarande tillståndet i sin hembygd. Kännedomen om
denna sakernas ställning låter mig frukta allt. Det öfwertygar mig, att en
makt förefinnes, som möjligtwis kan blifwa farligare under Englands
anförande, än någonsin hittills i werldshistorien synts spår till.’ Förgäfwes
har den store Britten sett med sin snilleblick. Förgäfwes har han talat
till Europa med sin åskstämma. Han afsomande, ännu under feber-
1825–1849 | 5