Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

utan dröjsmål, än som pröfvas alldeles oundgängligt, gifva offentlighet, i
lika stor och på lika sätt spridd upplaga af detta arbete, åt en uppsats af till
och med dubbelt så stor vidd, som anförandet, hvaraf den föranleddes, när
sådant begäres af den, som personligen blifvit af publicisten menligt omtalad,
eller den författare eller öfversättare eller dess rätts innehafvare,
hvars tryckta skrift varit af publicisten menligt omförmält. Men dessutom
behöfves ett tillägg, som måste komma i noga öfvervägande.
Det är från begreppen om mehn och menlig, som vid fråga om tilllämpning
undanflykter skola hämtas, hvilka troligen icke utan särskild
omsorg af lagstiftaren låta afhjelpa sig. Uttrycket syftar ej blott på sådana
anfall, som under namn af förklenliga kunna vara ansvar underkastade,
utan ock på alla sådana, hvarigenom orättvis skugga kastas vare sig
på personens lefnad, rättsförhållanden, förtjenster, eller på ett litterärt
arbete, dess rätta förstånd, syftning, värde, genom hvilken orättvisa dels
personens anseende kan lida, dels allmänna omdömet öfver ett litterärt
arbete missledas. Genom lag låter icke bestämma och beskrifva sig hvarje
sätt, hvarpå ett så beskaffadt mehn möjligen tillfogas; och lagens tilllämpning
skulle i oberäkneligt många fall komma att antingen bevilja
för mycket eller för litet. Annan rättvisa kan således ej erhållas, än att
gode män i hvarje fall utlåta sig hvad de anse menligt eller ej, och att deraf
beror, huruvida den äskade skyldigheten skall publicisten åläggas.
Bättre vore säkerligen, om genom lag kunde stadgas en så bestämd
skyldighet, att publicisten, som vägrade fullgöra den, ovilkorligen vore
straffbar. Den upprättelse, som tillkommer den förnärmade personen eller
sanningen, bör dröja så litet som möjligt; och gode männens anlitande
vållar dock ett uppehåll, som icke alltid torde kunna blifva rätt kort. Valet
af gode män måste naturligtvis ske efter vissa föreskrifter, och kan således
vara underkastadt klander, som af domstol måste slitas. Utan tvifvel är
dylik omgång en olägenhet; men den borttager dock icke det väsendtliga
af syftemålet. Äfven i de fall, då tvångsmedlet måste anlitas, bör dess verkan
oftast ej förfelas; bättre att upprättelsen kommer sen än aldrig; den
verkar åtminstone alltid ofördelaktigt på den tredskande publicistens kredit,
som tvingas att fullgöra den pligt, för hvilken han visat sig obenägen.
Men tvångsmedlet skall jemförelsevis blott sällan behöfvas; i allmänhet
skola publicisterne inse, att ett fruktlöst motstånd vore oklokt, och således
sällan försöka det. Efter ett och annat rön med lagens tillämpning på en
tredskande, skall det visa sig, att få lagar blifvit bättre åtlydda än denna.
Och när så sker, skall verkan deraf på den periodiska litteraturen icke
124 | från Pressarkivet