Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

yrseln och i dödskampen drömmande om sitt fäderneslands wäl. Med
honom är den kraftiga arm bruten, hwilken kunde, ej mindre föra detta
ideernas baner, än jaga tidens storm tillbaka i sin klyfta. I hwilken annan
skepnad skulle ej werldshändelserna hafwa framställt sig, om Canning
längre, kanske blott till slutet af 1832 hållit StorBritanniens mäktiga roder?
Så skall den forskande häfdatecknaren en gång fråga. Gerna helsa
wi redan i dag denne själsförwant. Wi hafwa afwikit långt från det föresatta
målet, emedan wägen dit erbjuder så mycket stort och skönt, men
ock så många farhågor, att man gerna, ehuru försigtigt, längre uppehölle
sig på denna wäg, om endast tid och utrymme medgåfwo. Således tillbaka
till dagordningen. Twänne anspråk will tidsandan göra gällande:
Grundlagar och Tryckfrihet*). Wi äro öfwertygade, att lika säkert, som
lifegenskapen upphört och borgerliga friheten intagit dess rum, lika säkert
skola de Europas stater, hwilka ännu ej erhållit syftesenliga grundlagar,
innan kort tid komma i åtnjutande deraf. Denna förutsättning,
hwilken, efter wår tanka knappt är underkastad något twifwel, skall, då
den blifwit werkliggjord, nödwändigt medföra en mängd wigtiga följder.
Den första är tryckfriheten. Utan tryckfrihet, sade Talleyrand gifwes
ingen Representation. Representativa statsförfattningen, yttrade
nyligen Marskalk Maison i Deputerade Kammaren, är ett offentlighetens
och öfwerläggningarnes regeringssätt. Wid sidan af en konstituion,
skref förra Ryska StatsRådet Jacob, måste i alla representativa statsskick
finnas tryckfrihet, annars äro de omöjliga. Och likwäl fruktar man tryckfriheten,
wilkoret för det konstitutionella lifwet, dess oskiljaktiga följeslagare,
och det allmänna tänkesättets uppfostrare? Censursystemet,
hwilket upphäfwer answarigheten och sätter förmynderskap i stället, är
ingalunda tjenligt, att öppna banan för en konstitutionel styrelseform.
Om tryckfriheten emedlertid wore en oinskränkt tillåtelse att skrifwa
och trycka allt hwad som faller någon in; gafs det ingen rättslinea för denna
frihet, inga straff för pressens förolämpningar, i sanning! då skulle wi
med nöje underskrifwa Rousseaus paradoxa påstående, att kulturen är
förderflig för menniskan och folken, och af innersta hjerta beklaga Carl X:s
öde, hwilken i alla fall, nolens volens, måste erkännas för en af werldshistoriens
mest inflytelserika personer. Men den fria pressens område slutar,
der andra rättigheter börja. Den som genom frihetens bruk förnärmar andras
rätt, öfwerträder sin egen rättsgräns, handlar orätt och förtjenar
straff. Om man af kärlek till fördomar och för att afböja förseelser, upprät-
6 | från Pressarkivet