Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

märka, är dock ultraliberalt, och man kan icke weta hwad skaplynne den
än widare kan komma att utweckla sedan den wäl lyckats winna terräng.
Man har dock all anledning befara det wärsta då man wet att tidningens
förläggare är förre prestmannen Åkerlund, hwilken i utgifna skrifter och i
den numera upphörda tidningen Tiden (der månggifte försfwarades) haft
tillfälle utweckla sina emot samhälle och kyrka fientliga läror.
(Wäktaren 20/12 1860.)
Varmlufts-maskinen
1861
Man går öfver Riddarholmsbron fram åt Riddarholmskyrkan. Dervid
passerar man hvad som återstår af Geijerska huset, lätt igenkänligt af ett
utsprång på byggnadens midt, der en inskrift visar, att ett boktryckeri
finnes. Går man in uti den vänligt öppna dörren, så förnimmer man, att
derinne råder lif och verksamhet. De små typerna rangeras i sina svarta
ramar och många ljusa tankar antaga den läsbara formen, att lysa menskligheten,
medan andra uppsättas för vardagslifvets små meddelanden.
Gå emellertid raskt uppå trappan och in i det rum der värmen ej
längre tillåter dörren stå igen, der andas en liten maskin varmt emot dig,
hans regelmessiga slag skickar dig till möte en fläkt, så ren och god som
en flickas andedräkt. Det är Eriksonska varmluftsmaskinen som är i full
fart att draga en mekanisk snällpress, på hvilken en gosse nätt opp hinner
lägga ut ark efter ark, hvita som snö, och en annan att lika fort plocka
undan dem, der de komma fram prydda med bokstäver och tankar.
Han är förunderlig den lilla maskinen der, ej större än en spinnrock
af det gamla slaget, som kallas långrockar, med sitt hjul och allt. I eldstaden,
om du öppnar dörren dertill, finner du några glödande kol, men låter
du den stå igen som den bör, så anar du ej af det yttre hvad det är som
ger den underbara inrättningen sin rörelse. Och ginge det att förse en
ventil, som för hettans skull ej kan packas med något förbränneligt, med
berglin eller något dylikt, så tror jag att hela apparaten ej skulle göra
mera väsen af sig än en tyst mullrande spinnrock. Inget väsande eller
fräsande, intet osande af olja eller sot; allt går så jemnt och stilla, som
vore det tvänne, aldrig tröttnande, men osynliga armar som svängde det
raska hjulet. Vill man att han skall stadna, så lyftes allenast på en liten
1850–1874 | 143