Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

enda delen av Försök till svenska tidningspressens historia. litteraturhistorikern
otto sylwan gav ut avhandlingen Sveriges periodiska literatur under frihetstidens
förra del 1892, och uppföljaren Svenska pressens historia till
statshvälvningen 1772 fyra år senare. Mellan 1895 och 1902 publicerade biblioteksmannen
bernhard lundstedt en av Publicistklubben finansierad
bibliografi över den svenska pressen till och med 1899. vid sidan om dessa
översikter skrevs biografier över framträdande publicister som blanche,
Crusenstolpe och hierta, andra gav ut självbiografier. tidningarna i sig
själva blev samtidigt historiska dokument att samla på och använda som
kulturhistoriska källor. i Aftonbladet 1893 benämndes detta intresse
”pressofili”.
vid 1800­talets slut var tidningspressen etablerad som ett massmedium.
tidningsläsningen var utbredd och redaktörerna hade i flera fall skaffat
sig betydande positioner i samhället. när kung oscar ii skålade med
de tillresta tidningsmännen på den internationella journalistkongressen i
stockholm 1897 tolkades det som att den första statsmakten nu hade erkänt
den tredje. Den stora konst­ och industriutställningen som ägde rum
samtidigt som journalistkongressen gjorde det emellertid tydligt att tidningen
var ett medium bland andra. På utställningen hade pressen en
egen paviljong, men här visades även kinematografi och telefoner, fonografer
och skrivmaskiner, dioramor och vaxfigurer. alla medier var inte nya
och pressen hade också tidigare samexisterat med andra medieformer.
och nyhetsmedier som film och vaxkabinett – som båda kunde visa upp
aktuella händelser och personer – kom knappast att konkurrera ut den nyhetsförmedling
som pressen stod för. Däremot kan man se ett tydligt utbyte
mellan de olika medierna. Det var i tidningarna som filmvisningar
och vaxkabinett marknadsfördes och dessa medier kom ibland att benämnas
”tidningskinematografi” och ”tidningar i vax”.
1875–1899 | 1 3