Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

ättre än att få tala till denna stora allmänhet, med glädje grep de tillfällen
därtill, som lämnades genom tidningspressen.
Efter några famlande försök, som dock välvilligt upptogos i andra
blad, vände jag mig personligen till den aktade utgifvaren af ”Snällposten”,
doktor B. Cronholm i Malmö. ”Kan lilla frun tåla den här?” frågade
han med sitt fina leende och tog upp en blyertsbit ur sin bröstficka.
Jag svarade, hvad jag tänkte och kände, nämligen att hans blyerts säkert
skulle blifva en nyttig vägledare för mig. Och så inrymde han mig nu och
då plats öfver strecket för åtskilliga artiklar rörande saker och förhållanden
på skånska landsbygden.
Det är en ansenlig lista på tidningar och tidskrifter, både i hufvudstaden
och i landsorten, till hvilka jag sedan dess haft glädjen att lämna bidrag,
så väl för spalterna ”öfver strecket” som under detsamma, i följetongen.
Ett par gånger har jag antagit anbud om fast anställning i redaktioner,
och hade den ena gången arbete från 2 e. m. till kl. 8 eller något
mera i redaktionslokalen. Detta arbete i en daglig tidning med stor läskrets
var högst intressant, och det var ingalunda trötthet, utan allt mer
och mer olika åsikter i åtskilliga af samhällets och mänsklighetens viktigare
frågor som omöjliggjorde allt samarbete emellan mig och tidningens
utgifvare. Upplysningsvis bör nämnas, att denne själfmant erbjudit
mig samma aflöning, som han tillämnat en manlig medarbetare, och att
jag hade alla skäl att vara nöjd därmed.
Någon tid därefter erhöll jag från en man i hufvudstaden bref med
liflig anhållan, att jag skulle öfvertaga redaktörskapet för en tilltänkt ny
tidning. Som mannens namn var mig alldeles obekant och tidningens
färg ej nogare angafs, blef naturligtvis svaret afböjande, ehuru villkoren,
som erbjödos, voro glänsande. Han vidhöll dock envist sin anhållan och
sände slutligen respenningar, för att jag åtminstone skulle ”komma upp
och själf se.” Jag kom, såg och segrade öfver hvarje frestelse till ett nytt
försök till samarbete med personer, hvilkas åsikter stredo så skarpt mot
mina egna.
Om man tänker sig, att unga kvinnor trädde i publicitetens tjänst, ej
blott som medarbetare under strecket, d. v. s. i följetongs-afdelningen,
finge de troligen svårare för att, bevara sin andliga själfständighet än de
manliga publicisterna, åtminstone i början af deras bana. Hittills obekant
med och oberörd af de svallvågor, som kunna gå högt äfven inom
svenska dagspressen, när någon s. k. brännande fråga väckt storm i de
236 | från Pressarkivet