Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

hjeltemod bör belönas. Skulle det hända att min Klandrare blefve så
hårdt straffad, att han i likhet med fordom Magistraten i en viss småstad
kan skrika öfver prejudice, så har han gjort lycka för hela sin lifstid.
En ämbetsman kan ej rätt bedömas i sin publika lefnad, utan att man
känner hans husliga och enskilda förhållanden. Dit intränger sällan
allmänheten. Min Klandrare skall bemöda sig derom. Han skall röja, att
A, har en otrogen hustru, B, en som duger till intet, C, förvärfvat sig
förmögenhet genom misstänkta medel, D. slår sitt husfolk, E. super, F.
tager mutor, G. utarmar sina underhafvande, H. betalar illa sina skulder,
– och af allt detta skall han draga tydliga slutsatser, att A. B. C. D. E. F.
G. H. &c. äro stora skälmar, som måste vara skadeliga vid de befattningar
de innehafva. Om dessa omdömen komma att sakna logiskt sammanhang,
så skola de kryddas genom bittra uttryck, för hvilkas behag allmänheten
lockas att se förbi meningens orimlighet, vredgas endast på personen
och derigenom afstår ifrån all ytterligare pröfning af saken.
Min Klandrare skall i allt rätta sig efter allmänhetens lynne. Den
skall räkna ut hennes tycken och ställa sig derefter. Den skall blifva
föreståndare för allmänhetens både hemliga och uppenbara polis: den
skall lätt följa i spåren på hvar och en som på något sätt väcker
allmänhetens uppmärksamhet, och om han märker att allmänheten
vredgas, skall han genast anfalla densamma, och efter omständigheterna
göra de beskyllningar som tjena till ändamålet. All beskyllning är redan
ett halft bevis, och mera behöfves ej för att förnöja hopen. Den läser
genast gerna, och tror ännu häldre. Men jag bör ej vidare skryta med
mina egna förtjenster. En annan Biograph må efter min död göra mig
rättvisa. Jag har haft företrädare på journalistbanan, som låtit pensionera
sig för att tystna. Jag ber Gud icke inleda mig i frestelsen: men skulle det
hända, så skall jag väl icke försaka den mig erbjudna pension, men för att
visa caracter vill jag då kalla min Klandrare för Klandrarne, låta en
annan bära namn för dess utgifvande, och på den ena handen emottaga
min pension och på den andra låta publiken betala sin älskade rabulist.
Det är en skicklighet värdig mitt snille, att på en gång söka gunst hos två
sins emellan stridande partier. Inför mitt samvete har jag, ehvad som
händer, alltid ett ganska enkelt försvar: verlden vill bedragas, derför må
den bedragas.
(En journalists biographi öfver sig sjelf, Norrköping, 1820, s. 10ff.)
1800–1824 | 53