Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

lifvit orättvist anfallen, må kunna försvara sig och vederlägga de honom
gjorda förklenliga tillmälen inför samma publik som fått del af anfallet,
bör en dylik rättighet ej kunna utsträckas så långt, att pressens lagliga
frihet derigenom inskränkes. Om man, såsom fallet är med Franska
lagstiftningen i detta hänseende, ålade en tidningsutgifvare att ovilkorligen
upptaga i sina spalter s. k. beriktiganden af en person, som i en tidning
blifvit nämnd eller betecknad på ett sätt, som ej behagat honom,
skulle en tidning, om den befattade sig med någon slags kritik, få sina
spalter uppfyllda med repliker, dicterade af sårad fåfänga och sålunda äfventyra
att, genom sina läsares uttråkande, duka under. För att en tidning
skall anses skyldig att emottaga repliker bör således först vara styrkt,
att den artikel, som replikens insändare vill besvara, genom orättvist anfall
ländt honom till mehn. Huru skall detta kunna styrkas? Huru skall
pröfvas, om den i tidningen införda kritiken af en person varit obefogad?
Hvem skall bestämma huruvida en artikel är af beskaffenhet att påkalla
ett genmäle eller icke? Att sådant måste bestämmas, föjer af hvad vi
förut visat, att hvad som skall kunna anses för mehnligt för annans goda
namn och rykte, ej får bedömas efter den enas eller andras subjectiva finkänslighet.
Om derföre å ena sidan en tidningsredaction under påstående
att den artikel, som föranledt begäran om en repliks införande, ej varit
af någon mehnlig beskaffenhet, vägrar att införa repliken, men den
som insändt genmälet, fortfarande yrkar dess införande, måste tvisten
slitas genom någon offentlig myndighets anlitande. Frågan blir då hvilken
offentlig myndighet skall afgöra tvisten. Naturligvis blir detta i ett
fritt land domstol. Ej kan man åt polismyndighet öfverlemna afgörandet
häraf. Detta skulle innebära dennas förmynderskap öfver pressen, hvarifrån
man just i nyaste tider lyckats befria sig. Om således en tidningsutgifvare
ej skall vara förpligtad att tryckfriheten till förfång intaga likt och
olikt på begäran af personer, som omnämnts i en tidning, måste alltid,
om vid vägran från redactionens sida af ett genmäles införande den, som
det begärt, ej låter sig dermed nöja, rättegång härom anställas. Med ett
stadgande, som skulle, om det ej innebure en orättvisa, leda till ett dylikt
resultat, vore ingenting vunnet. En sådan rättegång måste nemligen, der
den blir af, anses öfverflödig; en person, som blifvit orättvist anfallen –
och andra förhållanden afser ju ej stadgandet – har nemligen utväg att
genom utgifvarens instämmande till domstol för tryckfrihets missbruk
erhålla önskad upprättelse. Vanligast blefve dock, att om man ej på an-
140 | från Pressarkivet