Från pressarkivet 1800-1899. En källsamling - Kungliga biblioteket

kulatur. Öfverallt hvart ögat vände sig endast tidningar, i stora högar på
golfvet, på stolarne, på borden och i fönstren funnos de, ja, till och med i
händerna på de flesta af dem, som befunno sig i rummet. Vid de tre stora
fönstren voro lika många ofantliga skrifbord placerade, öfverlastade med
papper, kuvert, pennor och bläckhorn, lexikon med trasiga ryggar, stats-,
adels- och adresskalendrar, hvilka alla sågo ut att vara lika flitigt begagnade
som lexikonen. Det herskade en imponerande tystnad i rummet.
Redaktionsbyrån föreföll mig som en rosenkammare, och de ofantliga
papperssaxarne blänkte hemskt för solstrålarne likt fruktansvärda tortyrredskap.
Då och då öppnade en af dessa skräckinjagande tingestar sitt
gigantiska gap, lät höra ett skadegladt hväsande, och der låg måhända ett
mästerverk stympadt för att bitvis delgifvas läsarne af morgondagens
tidningsnummer. Ingen tycktes hafva brådt om. Alla voro lugna och
tysta som Egyptens prester. Man meddelade sig med hvarandra genom
att räcka hvarandra urklipp ur tidningarne eller genom hviskningar. En
och annan skref, utan att det ringaste bry sig om hvad de andra gjorde.
De arbetade ytterst flegmatiskt, dessa skribenter, och jag tror att de ej
låtit störa sig, om också huset midt emot fönstren ramlat. De öfriga tidningsmännen
studerade vårdslöst tidningar, manuskript och bref, eller
njöto af en cigarr utan att låta någon sysselsättning störa de idéer, som
föddes inom dem vid den narkotiska njutningen. Ingen enda bekymrade
sig om oss, väntande. Det var något så vanligt att de åtta stolarne voro
upptagna af främlingar, att det aldeles förlorat förmågan att väcka en
gnista ens af nyfikenhet hos dessa bläckslafvar.
(Fredrik Lindholm, Tidningsmannen: Roman, Stockholm, 1887, s. 89ff.)
1875–1899 | 203