GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

Arjuna avbröt med en fråga: ”Hur fick det namnet Aswattha? Det betyder ett banyanträd,
eller hur? Varför kallades livets träd så? Varför fick det inte något annat namn?” Ett underligt
namn på ett underligt träd! ”Lyssna. Aswattha betyder anithya, obeständig, flyktig; det
betyder också ’banyanträdet’. Dess blommor och frukter är varken goda att lukta på eller att
äta. Dess löv dallrar emellertid oupphörligt i vinden. Därför kallas det också ’Chaladala’,
som betyder ’dallrande löv’. Världsliga ting är också alltid fladdrande, ostadiga, förändrar
alltid läge. För att få människor att förstå denna sanning och bemöda sig att betvinga den
kallas det Aswattha.
”Denna distinktion görs för att få människor att utveckla det högre seendet och sträva efter
en fast tro på brahman. Den materiella världen kan riktigt förstås endast genom två slags
undersökning: den yttre och den inre. Det är en tankegång som binder och en tankegång som
befriar. Den som ser världen som värld ser fel, den som ser den som paramatma ser rätt.
Världen är resultatet; den har en orsak; den kan inte vara skild från orsaken. Den är bara en
förändring av brahman som utgör den. Miljonerna varelser är grenarna, kvistarna och löven;
fröet är brahman, i vilket alla träden inordnas och sammanfattas. Den som förstår detta,
förstår Vedaböckerna.”
KAPITEL XXV
”Krishna! Du säger att de som uppfattar världen bara som värld kan inte göra gällande att
de förstår Vedaböckerna; de måste uppfatta den som Gud, paramatma. Världen är ett resultat;
därför kan den inte vara skild från orsaken. Hur är detta möjligt? Den värld som är sedd av
oss är föremål för utveckling och sönderfall. Gud eller paramatma är å andra sidan evig, sann,
opåverkad av förändring. Det kan inte finnas någon släktskap mellan vattnet och elden, eller
hur? Hur kan dessa två vara en? Skulle du vilja tala om det för mig; jag skulle bli mycket glad
över att få höra det,” sade Arjuna.
”Jo, Arjuna! I den förnimbara världen visar varje enskilt ting upp sin utmärkande
egenskap, guna. Gunan beror på ägaren, innehavaren. Det finns en grund, en aadhara, för de
utmärkande egenskaper varje föremål och varelse i världen äger. Denna grund är atman. Fäst
din uppmärksamhet på den oförgängliga grunden – inte på de varierande manifestationerna. I
annat fall snärjer du in dig i den ständiga växlingen. Alldeles som fröet är förutsättningen för
ett träds stam, större och mindre grenar, kvistar, löv och blommor är prakrithi eller prapancha
eller världen trädet som kommer från fröet atma; prapancha är omkastningen och
kombinationen av de fem elementen som finns latenta i förutsättningen, atman. Anse atman,
grunden, viktigast, för det är som ett uttryck för den världen manifesteras. Den som genom
ständig övning har förstått denna sanning förtjänar namnet vedavid, en som lärt sig behärska
Vedaböckerna.
”Den går vilse som utan grundlig utforskning, utan att skilja det verkliga från det
overkliga, argumenterar för sin felaktiga uppfattning att endast det sedda är det förblivande.
Hur kan han nå målet? Hur kan han nå verkligheten? Åtrån efter att lära känna denna
verklighet kommer ur gudstillvända egenskaper (daivisampathi). Demoniska tendenser
(aasuri-sampathi) är den motsatta riktningen, som får människan att göra gällande att hon har
vetat, när hon inte har gjort det, vilket avhåller henne från alla försök att få veta, vilket
förleder henne att fastställa osanningen som sanning.”
Så snart Herren hade talat färdigt, lyfte Arjuna förvånat på huvudet och sade: ”Gopala! Du
har hittills förklarat att atman är upphovet till alla kännetecken och till alla varelser; det vill
100