GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

Befrielse uppnådd på så sätt är en ägodel för evigt. Den andra är underkastad förändringar.
När verkan av den vunna förtjänsten nötts ut, måste himlen överges och livet på jorden börja
på nytt. Sådana själar vet inte av någon sammansmältning; bara de som når kavalya, går upp i
och blir ett med det eviga, det universella.
”Det vill säga,” insköt Arjuna, ”själarna som når kaivalya förintas, eller hur? Eller är det
någon skillnad mellan sammansmältning och förintelse (laya och naasam)?”
”Nej, son! Att sammansmälta är inte förintelse. Sammansmältning sker när själen blir
osynlig.”
”Detta är vad som händer när ett ting förintas; det blir osynligt, vi kan inte se det längre.”
”Men hur kan du säga att ett ting är ’förintat’ bara för att det inte är synligt längre? Nej.
En bit socker eller salt som läggs i vatten försvinner. Du kan inte se det längre; men kan du
säga att det förintats? Eller säger du att det har upplösts? Det finns där, smaken talar om det;
det har förlorat sin form, men det är närvarande med sin kvalitet, sin guna. Den individuella
själen (jivan) uppgår på samma sätt i brahman. Den förintas inte alls. När inte själen
sammansmälter på det sättet, är det högsta den kan uppnå att vandra mellan himmel och jord,
göra sig förtjänt av livet i himlen under någon tid och (sedan) åter komma ner till jorden för
att sträva vidare mot frälsningen.”
Arjuna var fortfarande plågad av tvivel. Han frågade: ”Krishna! Du säger att inte någon
himmel, inte ens den högsta (brahmaloka), kan rädda människan från födelsens och dödens
cykel, vilken är då kungsvägen till frälsning? Menar du att de som strävar för att nå dessa
himlar måste nöja sig med bara detta och inget mer?”
Krishna svarade: ”Son! Det finns ett stadium som inte känner av någon tillbakagång,
bortom alla dessa himlar. Det finns många vägar som leder fram till detta stadium.
Omedveten om dessa eller glädjen i detta stadium, tar människan andra som antingen är
krokiga eller bekväma. Hon vet inte hur man skiljer den rätta vägen från den orätta.
”Jag kan tala om för dig att det finns fyra vägar som nu används av mänskligheten;
1) Karma-atheetha, bortom karma opåverkad av karma.
2) Nishkaama-karma, karma, utan något begär efter dess resultat.
3) Sakaama karma, det är handling med önskan att skörda och njuta frukten och
4) Karma-bhrashta, karma som inte vet av någon återhållsamhet eller kontroll.
”De som utövar karma-atheethas är de förverkligade (jivan-mukthorna), all deras karma
har bränts upp av kunskapens (jnanas) eld¸ deras handlingsimpulser förbränts av visdomen
de vunnit. De har inte längre behov av föreskrifter och förbud (vidhi och nishedha). De
behöver inte några andliga övningar (sadhana), som välgörenhet (dana), rättfärdigt leverne
(dharma), botgöring (thapas). Allt de gör, känner och tänker kommer att vara gudomligt,
heligt, rättfärdigt, välsignelserikt för mänskligheten. Själva jorden de går på är helig; varje
ord de yttrar kommer att vara Guds ord; deras andedräkt behöver inte vid döden ta dem till
himmelska riken; när de lämnar den kroppsliga skruden uppgår de utan dröjsmål i brahman.
Sådana är de själar (jivis) som nu beskrivits av Mig ha uppnått kaivalyamukthi,
brahma-praapthi eller sadyomukthi.
Härnäst den andra gruppen; mästarna på nishkama-karma. Dessa är sökarna efter
70