GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

fördärvliga vägar och till att beträda Guds väg. Tjänandet av de sjuka och nödställda,
iakttagandet av moraliska lagar och sådana goda gärningar måste göra den helig.
”Vokala botövningar måste man också engagera sig i. Undvik att tala för mycket; upphör
med falska påståenden; finn inte nöje i förtal och skvaller, tala aldrig hårt, tala vänligt och
milt, tala alltid med hågkomsten av Gud (Madhava) i sinnet(s bakgrund).
”Om bara en av dessa tre -den fysiska, mentala eller vokala botövningen- saknas, kan inte
den atmiska strålglansen (atmajyothin) lysa. Lampan, veken och oljan är alla viktiga för en
låga; kroppen är lampan¸ sinnet är oljan och tungan är veken. Alla tre måste vara i gott skick.
”En del fromma männsikor anser att välgörenhet också är fysisk botövning. Det är bra att
de tänker så. Men när man utövar välgörenhet, måste man göra det efter att ha övervägt
platsen, tiden och mottagarens karaktär. Välgörenhet för skolor bör till exempel ges på platser
där det inte ditintills funnits några; sjukhus måste upprättas i områden där sjukdomar är
mycket förekommande; människors hunger måste stillas där hungersnöden beror på
översvämnigar eller torka. Mottagarens egenskaper och förhållanden måste tas under
övervägande medan man meddelar undervisning om dharma och brahmavidya (kunskapen
om atman), och medan man utför tjänande av olika slag. Den välgörenhet som från en person
avlägsnar den brist som är mest skadlig för hans utveckling kallas satwisk.”
”Krishna”, avbröt Arjuna, ”får jag ställa en fråga här? Välgörenhet är välgörenhet hur den
än utförs, eller hur? Varför skiljer du mellan satwisk, rajasisk och thamasisk? Finns det någon
sådan?”
Krishna svarade: ”Naturligtvis finns det det. Bland dem som ger till välgörande ändamål, är
de flesta angelägna att vinna anseende och berömmelse; det är motivet för handlingen. De är
ute efter att få något i gengäld för vad de offrar. Mycket få begär Herrens nåd och ingenting
annat. Gåvor som ges med det enda målet i sikte, att få ta emot Herrens nåd, är satwiska.
Gåvor som ges för att man väntar sig något i gengäld, som berömmelse och publicitet,
uppskattning och makt, eller ges med förtrytelse eller motvilligt under påtryckning – dessa
kallas rajasiska.
”Välgörenheten ska utövas med aktning och tillit. Den bör inte bara kastas i ansiktet på
mottagaren. Inte heller ska den ges till en oförtjänt person eller vid ett olämpligt tillfälle. Mat
till de övermätta är en börda, inte en förmån. Sjukhus på platser som är ouppnåeliga är så gott
som bortkastad välgörenhet. Sådan gagnlös och förspilld välgörenhet kallas thamasisk.
”Medan man är engagerad i välgörenhet (daana), måste man vara mycket försiktig. Man
bör inte sprida den till vem som än vädjar om det; inte heller kan man låta den flöda på alla
slags platser. Var noga med att komma ihåg de tre slag som Jag nämnt och gör det som tycks
mest riktigt. Gåvan du ger får inte ha som syfte att vinna gott anseende eller berömmelse. Den
bör inte ha ståt eller publicitet till bevekelsegrund; den bör vara ändamålsenlig och nyttig. I
alla handlingar är den sathwiska attityden bäst. Denna attityd måste genomsyra alla
handlingar, allt man ser, hör eller säger.
Arjuna, som lyssnade med böjt huvud och stor koncentration till allt detta och insöp det
vederkvickande i Herrens ansiktsuttryck, frågade Honom så: ”Vad exakt är sannt lyssnande
och sannt seende – skulle du vilja tala om det för mig i detalj. Sedan kan jag följa
anvisningen.” Han bad Krishna i en sådan vädjande ton att Herren log vänligt mot honom.
105