GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

från de goda handlingarnas väg; de blir utstötta från Guds rike.
De, å andra sidan, som har skördat förtjänster strävar efter att växa i dygd genom
upplyftande tankar och kontemplerandet över den Gudomliga Närvaron och de längtar efter
Herren. Sökare som dessa kan dras till Herren genom lidande eller nöd eller törsten efter
kunskap eller iver att vinna visdom. Men det faktum att de vänder sig till Herren för bistånd
visar att de har nått den högre vägen efter att ha levt många liv.”
Gitan godtar inte gärningar utförda med avsikten att dra nytta av dem eller med resultatet
som det främsta motivet (sa-karma). Det är bara handlingar som utförts utan avseende på
vinsten (nish-kama karma) som räknas, som kommer att befria er från illusion.
Nu kan man känna tvivel när det gäller den som vänder sig till Herren för hjälp i sitt
lidande (aartha-bhakthan). Man kan ställa sig frågan om en sådan person kan kallas en
hängiven (bhaktha). Det finns ingen enda människa på jorden som inte saknar ett eller annat.
Var och en beror av någon annan för att få sina behov tillfredställda, eller hur? Nu är det i och
för sig fel att ha sådana behov, behov som relateras till ting; och att förlita sig på en människa
som en själv för att få dem tillgodosedda är ett ännu större fel. Aartha-bhakthan vänder sig
inte till människan, utan till Herren, som han litar på och vördar: Han bönfaller Honom bara
enträget att uppfylla hans önskningar. Fastän det är fel att hysa önskningar, undviker han det
större felet att sätta sin lit till underlägsna redskap. Därför är han överlägsen, eller hur? Man
kan förstå överlägsenheten i hans attityd när man vet, att det inte är vad man behöver som är
viktigt, utan vem man ber tillfredställa behoven. Målet är Herren; Han är givaren. Endast
Hans nåd kan ge välsignelser;…när denna tro är orubblig kan ni vara säkra på att
aartha-bhakthan verkligen är värdig.
De första tre av de olika slags hängivna som nämns i Gitan – den lidande och betryckta
människan (aarthan), den fattige (artha-arthin) och sökaren efter kunskap (jijnaasun) tillber
alla Herren i en förtäckt (implicit) form, som oförnimbar §( paruksha). De söker Herren som
ett medel för förverkligandet av sina önskningar eller mål. De kommer naturligtvis alltid att
vara i en sinnestämning av bön och tillbedjan och alltid minnas Herren.
Den vise (jnanin) den fjärde typen som nämns i Gitan har ekabhakthi, medan de andra har
anekabhakthi, de är fästa vid de saker eller tillstånd de önskar sig och på grund av detta är de
även fästa vid Gud. De är inte endast hängivna Herren, utan även den materiella världen. Den
vise vill inte lyfta sina ögon mot något annat än Herren. Även om han gör det, ser han bara
Herren vart han än kastar sina blickar. Det är anledningen till att Herren har förklarat att den
vise är honom kärast. Naturligtvis är alla lika för Herren; men bland dem som har nått Hans
närhet och finns där, är kärleken (prema) oförbehållsam, omedelbar, direkt uppfattad och
möjlig att uppleva (prathyaksha). Därför kan man dra den slutsatsen att den vise är Herren
närmast och därför den käraste.
Det är naturligtvis eldens natur att värma er när ni darrar av köld. Men hur kan den hjälpa
er att hålla er varma om ni inte närmar er den utan håller er på avstånd. På samma sätt, de som
på allvar vill avlägsna de världsliga sjukdomarnas kyla måste söka kunskapens eld, vilken
vinnes genom Guds nåd, och genom att vara i Guds omedelbara närhet.
De andliga sökarna föreställer sig ibland mitt under sina strävanden att Gud är mindre
storslagen än Han verkligen är! De upplever att Herren behandlar syndare och helgon, goda
och onda, visa (jnanier) och okunniga (a-jnanier) olika. Detta är felaktiga slutsatser. Herren
52