GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

människor (som försöker nå kunskap på det ’ovisa’ sättet?) tenderar att sluta i galenskap.
Därför måste man vara mycket försiktig.
”Du måste sträva efter att behaga din guru och vinna hans gunst genom att lyda hans vilja
och tjäna honom kärleksfullt. Du bör inte tänka på något annat än hans välgång och lycka. Ge
upp allt annat och vinn hans nåd, då är kunskapen din. Om du istället är självsvåldig och
kritisk på grund av egoism och brist på tro kan du inte välsignas med sanningens klarsyn; du
kommer att gripas av dysterhet.
”Liksom kon lockar till sig kalven när den ser den, så kommer gurun att dra lärjungen
(sishyan) till sig och ge honom nådens mjölk. Lärjungen bör vara en helgjuten karaktär; då,
alldeles som en ren järnbit dras till magneten, kommer han att få lärarens omedelbara
uppmärksamhet.
” Lärjungen kan undersöka guruns kvalifikationer; han bör faktiskt göra det. För han
behöver en lärare. Arjuna! Jag ska beskriva de egenskaper en lärare bör besitta. Han ska inte
endast ha boklig kunskap, utan den visdom som vunnits genom direkt erfarenhet. Han måste
vara förankrad i verkligheten, det vill säga i brahmanishta. Befrielse (mukthi) kan inte fås
med bara boklig kunskap (sastrajnana); denna kan som bäst bidraga till att förtjäna ens
uppehälle (bhukthi). Nå, (why), det finns några som endast genom den kunskap man får
genom egen erfarenhet (anubhavajnana) har vunnit befrielse utan den minsta bokliga lärdom.
Men sådana personer kan inte hjälpa lärjungar som är ansatta av tvivel; de kan inte förstå
deras svårigheter och sympatisera med dem.
”Det finns hundratusentals och åter hundratusentals personer som är guruer bara till
namnet. Alla de i Gerua (?) är nu ’guruer’; även de som röker ganja (hasch?) är ’guruer’; all
de som ägnar sig åt föreläsningar är guruer; alla som skriver böcker är ’guruer’. Ingen av dem
som vandrar omkring i landet och lär ut konsten att argumentera kan göra anspråk på namnet.
En guru bör äga förmågan att genom direkt erfarenhet inspirera lärjungen och leda honom in
på de andliga övningarnas (sadhanas) väg som fastställts i skrifterna (sastrana). Till vilken
nytta är skicklighet i argumentation? Vad han än säger och gör måste sanktioneras av
skrifterna. Att tala vitt och brett och länge om ting som inhämtats ur böcker och få lyssnarna
att gång på gång bli begeistrade gör inte en guru. De må vara framstående i att föreläsa; men
de är nollor i andliga övningar och inom det andliga områdets mysterier. (they may be heroes
in lecturing; but they are zeros in sadhana..) De kan vara lärare men de kan inte ge upphov till
hängivenhet (bhakthi) eller peka ut vägen till befrielse. Dessa guruer når bara det stadiet och
lärjungarna (sishyorna) som tar sin tillflykt till dem får inte mer. De har lika mycket värde
som de böcker som innehåller allt det stoff de öser ur sig. Många tanklösa sökare (sadhakor)
attraheras av ordens magi och den verbala akrobatiken hos sådana skrytsamma ’guruer’. De
må kallas lärde (punditer), de må ge föreläsningar; men, bara på grund av detta, blir de inte
berättigade att förmedla kunskapens gåva. Detta kan bara göras av avatarer,
devamsa-sambhutharer och av thatwavider som förverkligat det absoluta. (Herren kommen i
mänsklig gestalt, personer som representerar gudomliga egenskaper och gudomlig härlighet,
och vise som har nått de andliga övningarnas slutmål och smakat den högsta saligheten). Det
är ingen idé att kräva en liten del av den eller den upplevelsen. Upplevelsen måste röra det
Fullkomliga och i sig vara fullkomlig. De som bara vet en del kommer att ta dig upp till en
speciell nivå och lämna dig där, i regionen mitt emellan, som Thrisanku, som fick bli
hängande mellan himmel och jord.
”Gurun måste studera dygderna och egenskaperna hos den som vill ha hans ledning; han
39