GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

cykeln av födelse och död! Den som befriar dig är känd som anubhavajnana, kunskapen som
du själv upplever; endast denna kan hjälpa dig att vara fri. Läraren kan vara till någon hjälp i
processen; men han kan inte visa dig ditt verkliga Själv. Du måste visualisera det själv; för
övrigt, måste du vara fri från laster som avund. Endast då kan du kallas en purna jnani, en
som har nått full kunskap (jnana). En som tror på denna kunskap, en som ägnar sig åt att
vinna den och som är full av längtan att förvärva den, bara en sådan person kan förverkliga
Mig.
”Han måste vara fri från avund, förövrigt måste han vara uppriktig, genomsyrad av tro
(sraddha). Det är nödvändigt med målmedvetenhet även för att utföra den minsta handling.
Inte bara människan utan däggdjur och fåglar, maskar och virus, alla måste vara målmedvetna
för att lyckas. När man inte har någon målmedvetenhet eller tro på handlingen, kan man inte
få något resultat.
”Arjuna! Jag är vittnet; genom Mig formas denna materiella värld (prakrithi), denna
anhopning av de fem elementen kallad prapancha, alla dessa rörliga och orörliga ting. På
grund av Mig, som varande orsaken, uppför sig de fem elementen på olika sätt. Dårar som
inte kan förstå Mig som den Högsta Principen och som alla elementens Herre vars vilja de
måste lyda, tar Mig för att bara vara en människa. Några stora män mediterar vördnadsfullt
över Mig som brahman, andra tillber Mig under olika namn och på olika sätt; några andra
dyrkar Mig genom jnanayajna och atmanyajna.
”Vilket namn det än är, vilken formen för tillbedjan än är, är Jag mottagaren; ty Jag är allas
mål. Jag är den Ende; det finns inte någon Annan. Jag Själv blir den Dyrkade genom Mina
många namn och former. Inte bara detta; Jag är alla handlingars resultat, den som ger
resultatet, grunden, upphovsmannen, alltings upphovsman. Varför åter räkna upp och
upprepa? Jag är kraften bakom alltings födelse, existens och död och varje liv. Jag är Orsaken
utan födelse och död.”
”Att förverkliga Mig, den Första Orsaken; det är i sanning Befrielse (moksha). Han är
jivanmukthan som vinner denna moksha. Därför Arjuna om man längtar efter att bli en
jivanmuktha, att nå befrielse, måste man utföra några enkla övningar. Man måste fullständigt
utplåna bundenheten till kroppen.”
När Arjuna hörde detta avbröt han: ”Krishna! Talar du om denna andliga övning
(sadhana) att uppnå fullständig obundenhet som en enkel disciplin? Är den så lätt att
praktisera? Till och med fulländade asketer finner den svår och du rekommenderar den så
lättvindigt till människor som mig! Du talar om den som om det var en mycket enkel uppgift;
men det är en överväldigande ansträngning. Jag känner att du sätter mig på prov med sådana
förslag. Kan jag någonsin uppnå detta tillstånd? Kan jag vinna befrielse, kan jag uppnå
moksha? Jag har förlorat hoppet,” sade han och satt modfälld.
Krishna märkte hur han alltmer förlorade modet. Han gick fram till honom och gav honom
en uppmuntrande klapp på axeln. Han sade: ”Arjuna! Man behöver inte bli oroad och
förtvivlad bara för detta. Ingen kommer att tro det så snart man hör om det. Man måste
begrunda det med hjälp av förnuftet; då kommer man att finna att denna övning inte är så svår
som man kan föreställa sig. För att bli fullständigt obunden är det inte nödvändigt att låta
håret bli tovigt, bära orange kläder och misshandla kroppen så den blir skinn och ben. Det är
nog om du utför alla handlingar som tillägnade Herren, utan något begär. Detta är befrielsens
74