GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

Denna är av avgörande betydelse för alla som studerar Gitan. Genom att säga att kroppens
förintelse inte betyder atmans förintelse och att han sörjer över dem han inte behöver sörja,
förkastar Krishna utan vidare två invändningar som oroat Arjuna länge. ”Du talar som en vis
man.” (”Prajnaa-vaadaam-scha bhaashase.”) ”Du säger den ena är dharma och den andra är
adharma, som om du skulle kunna skilja dem åt,” sade Krishna.
Här måste man uppmärksamma ett förhållande. Arjuna lider av två slags
vanföre-ställningar: 1) Vanlig och 2) Ovanlig. Att förväxla kroppen med sig själv och sörja
över kroppen som om något hade hänt en är den vanliga vanföreställningen. Att förkasta sin
egen dharma – (i detta fall en kshatriyas, krigares, dharma)- som a-dharma är en ovanlig
vanföreställning. Krishna avlivar den första och avlägsnar den andra. Den första behandlas
från och med den 12:e till och med den 30:e versen i det andra kapitlet; Krishna måste ta sig
an den andra som ett särskilt problem och förklarar i den 8:e versen idén om swa-dharma
eller hans egen dharma för Arjuna. (Dessa kallas gemensamt dharmashtakas). Swa-dharma
binder inte och ger inte upphov till vidare födelse; den kan leda till Befrielse: den måste
utföras som karmayoga, utan bundenhet till resultatet. I slutet av det andra kapitlet finns det
även en beskrivning av den framgångsrike sökaren som har stadgat sig i ett renat intellekt,
sthithaprajnan.
Krishna fortsatte sitt samtal: ”Arjuna! Tänk en stund på vem du är och vad du ämnar göra.
Du förklarar att du vet allting, men ändå gråter du som en hjälplös kvinna. Dina ord tyder på
att du är en vis man (pundit), men dina handlingar avslöjar att du är en narr. När man hör dig
kunde man dra slutsatsen att du är en jnani; men när man ser dig finner man att du är en
okunnig person (ajnani)! Ditt tillstånd är minst sagt föraktligt. Nå, om jag tar dig för att vara
en vis man kan jag inte förena denna åsikt med dina tårar; för visa män sörjer inte över liv och
död. Om de sörjer är de inte visa. Visa män har förmågan att upptäcka vad som är
grundläggande sanningar. Endast de som känner till det materiellas hemlighet och det
andligas mysterium kan kallas visa. Hur kan de då gråta vare sig över dem med kropp eller
över dem som är utan? De vill inte ge upp sitt inre lugn, vad det än är för sorger eller
påfrestningar.
”De helt okunniga och de riktigt visa - ingendera kommer att sörja över de levande eller
de döda. Gråter du för att Bhishmas och Dronas kroppar kommer att gå under, eller är det för
att dessa bådas atma kommer att utplånas? Säger du för kropparnas skull? Nå. Är tårar till
någon nytta? Om de är det skulle människorna säkert behållit de sinas döda kroppar och
återuppväckt dem med sitt gråtande. Nej, det kan aldrig vara så. Sänk ner kroppen i kärl med
odödlighetens nektar (amritha), den kan inte komma tillbaka till livet. Varför då gråta över
det förutbestämda, det oundvikliga?
”Du skulle kunna säga att du gråter för atman, den andliga essensen. Det visar (ännu)
större dårskap. Döden kan aldrig ens närma sig atman. Den är evig, självklar, ren. Det är
tydligt att du inte alls har någon kunskap om atman.
”Vidare, för krigaren är hans dharma (swadharma) att strida. Gör din plikt utan andra
hänsynstaganden. Du frågar: ”Hur kan jag orsaka Bhismas död i krig? Men de har alla
kommit för att dödas eller döda; du dödar dem inte i deras hem. Det är naturligtvis orättfärdigt
att döda dem i deras hem; men hur kan det vara orättfärdigt att döda dem på slagfältet? Jag är
ledsen att du inte har så mycket omdöme.
”Det är nog. Res dig upp och gör dig klar för striden. Varför halka omkull under tyngden
12