GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

mot denna oförlikneliga hängivenhet? Människan offrar med lätthet sitt allt för skadliga
materiella nöjen, men våndas och protesterar som om ett berg faller över henne när hon
uppmanas att tillägna den Allsmäktige sina tankar, känslor och handlingar! I hennes ögon är
frälsningen lika billig och lätt att förvärva som grönsakerna på marknaden! Hon försöker
undkomma träldomen på samma lättvindiga sätt. Hon anstränger sig inte mycket; men hon
önskar vinna mycket på det andliga området! Hon är mer försjunken i slöhet (thamas) än i
botövningar (thapas). Men hon önskar sig de resultat som endast botövningar kan ge.
De som drivs av en äkta önskan efter resultatet måste övervinna alla hinder och frestelser,
tvivel och besvikelser, och dröja vid tanken på Gud. Då kommer inte Herren att hålla Sig
borta; Han kommer att ge den sökaren (sadhakan) likhetsstatus, beskrivet som aham
brahmasmi (Jag är du, Du är Jag, Vi är en.’). Och sökaren kommer att kontemplera denna
enhet utan uppehåll. Detta kallar man ananyabhaava.”
Arjuna frågade: ”Du sade att detta kontemplerande över enheten (ananyabhaava), denna
hängivenhet utan andra tankar eller känslor (ananya-bhakthi), är helt lätt och att man inte
behöver bekymra sig mycket; du förkunnar också att för dem som har uppnått detta, är du
genast möjlig att uppnå! Nå, vad är egentligen fördelen med att nå Dig?”
Krishna log åt detta och svarade: ”Arjuna! Vad finns det för större fördel än detta? Denna
heliga seger gör en dödlig man till en mahatma (stor ande). Du kanske fortfarande ställer
frågan: Till vad nytta är det att bli en mahatma? Lyssna. Mahatman är mycket överlägsen
den vanliga människan. Den senare är förankrad i kroppen och individen (jiva), hon
identifierar sig med kroppen och med andningen, med det särskilda, med ’vågen’. Därför
slungas hon omkring av sorg och glädje, hon stiger eller faller med varje upplevelse. Mellan
korta perioder av lugn och storm, vacklar hon under månget slag.
Mahatman är befriad från alla motstridiga upplevelser. Han är ovanför och bortom. Han
har befriat sig från identifikationen med det specifika; han befinner sig i det universella, det
eviga, det oföränderliga (brahmabhaava), inte i det särskilda, det flyktiga (jiva bhaava). Han
vet att atman inte är ett begränsat väsen, han känner att det utvidgas bortom alla gränser; han
är befriad från thamas och rajas orenheter, han är varken slö eller driven (omkring) av begär;
han har ett rent medvetande, opåverkat av tillgivenhet eller hat. Många som nu för tiden utger
sig förs mahatmor, har ingen renhet i sitt hjärta; deras medvetande är förorenat. Men de
renhjärtade har ingen mer födelse eller död. De har ingen förpliktelse att åter uppträda på
jorden. Utan att uppnå denna renhet, kan du inte undkomma cykeln av födelse och död, hur
många ärofulla handlingar, hur hög din andliga ställning, hur härlig än himlen är som du har
lyckats försäkra dig om! Endast de som alltid är i detta universella, eviga, oföränderliga
tillstånd (brahmabhaava) kan nå detta tidlösa Mig, och befrias från bojan genom att uppgå i
Mig.”
Till detta (at this) gav Arjuna uttryck för ett annat tvivel som oroade honom. Han frågade:
”Om det är så, varför förkunnar Upanishaderna att de som har nått himlen (brahmaloka) inte
behöver födas igen? Skulle du vilja förklara vem det egentligen är som befrias från denna
cykel av födelse och död?
”Arjuna! Det är två slags befrielse som nämns i Upanishaderna, sadyomukthi och
kramamukthi. Sadyomukthi omtalas också som kaivalyamukthi. För att uppnå den behöver
ingen sträva efter någon himmel. Man får den omgående, inte i etapper, steg för steg.
69