GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

lerkruka kommer det att förbli mörkt. Lampan är densamma men behållaren påverkar dess
förmåga att sprida ljus. Satwagunan är den lampa som lyser klart genom det vita lampglaset;
rajogunan är det mångfärgade lampglaset som gör ljuset dunkelt och svagt; och thamogunan
är lerkrukan inuti vilken lampan är fullständigt utan verkan.
Sathwagunan är självkännedom (atmajnana)¸ rajogunan är till en viss grad nedsolkad,
eftersom röken förorenar glaset och fördunklar ljuset, och den påverkar också lampans
ljuslåga så att den inte brinner lugnt och stilla; thamogunan är undertyckandet av kunskapens
ljus som är människans sanna natur.
KAPITEL XXIII
De tre gunorna, sathwa, rajas och thamas, undergår olika omkastningar, kombinationer
och förändringar och manifesteras som hela denna skapelse, detta universum, denna värld
(prakrithi). Därför är den här världen föremål för förändringar; den är inte statisk. Sannt. Men
atman är medvetande (chaithanya) som är ren strålglans (thejorupam); och därför har den inte
några brister och är inte föremål för förändringar. Kroppen är materiell (prakrithi), intellektet
(buddhi) och sinnet (manas) är också materiella¸ av den anledningen förändras de också enligt
graden av överskott eller brist hos en eller annan av gunorna.
Sathwagunan är orubblig, ren, osjälvisk, ljus¸ därför kommer de som äger denna inte att ha
någon önskan eller något behov; de kommer att vara mogna för kunskapen om atman. De
med rajogunan kommer att engageras i handlingar besudlade med en antydan av ego. De må
ha en strävan att tjäna andra, men denna strävan kommer att driva på dem för att vinna
berömmelse och kunna vara stolta i sina prestationer. De kommer att längta efter sitt eget
goda tillsammans med det goda för andra. De som är begåvade med thamogunan är
betvingade av okunnighetens mörker och därför famlar de omkring, och vet inte vad som är
rätt och vad som är fel.
Var och en av dessa tre gunor gör personen inte lämpad att förverkliga den högsta
Verkligheten, som befriar individen och låter honom uppgå i det Universella. Eftersom
personen är omsluten av världen (prakrithi), tror han sig förtjust uppleva gunorna som utgör
världen. Men detta är en illusion. För att utplåna denna illusion har det blivit nödvändigt att
utforska världens (prakirthis, kshethras) natur och egenskaper. För nybörjaren, sökaren
(sadhakan) är utforskning av kunskapen och det kända väsentligt, men den vise (jnanin)
måste fästa större uppmärksamhet på dessa gunor . Det kända är verkligheten. Upplevelsen av
alltings gudomliga grund.
Arjuna lyssnade uppmärksamt till allt detta och till slut frågade han: ”O, Herre! Vilka är de
egenskaper en vis (jnani) bör äga?” Krishna svarade: ”Son! Han måste ha de tjugo dygderna i
rikt mått. Du kanske undrar vilka de är. Jag ska berätta för dig om dem; lyssna. Men dra inte
slutsatsen att målet kan nås när du äger dem alla. Målet är odödlighet (amrithathvam). Det
kan endast nås genom upplevandet av brahman (brahmasaakshathkaara), som sarvam
khalvidam brahman (?). När kunskapen är fullständig, blir den vetande det kända.
”För detta mål, måste man renas genom dygder. Då kan det kända upplevas och
förverkligandet nås. Därför ska jag först berätta för dig om detta. Dygden först, sedan segern.
93