GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

Då (at this) vädjade Arjuna till Krishna på följande sätt: ”Herre, låt oss fortsätta; tiden
rusar iväg. Vi kan inte bli stående på detta slagfält utan att ta ansvar eller fatta ett beslut.
Kriget möter oss med gapande käftar, redo att svälja och besegra oss. Jag är redo att lyda det
råd du må vilja ge mig; låt det bara inte bli något dröjsmål. Upplys mig därför fort om
saguna-nirakaaras sjunde egenskap.”
”Ja, den sjunde är: aadhithya-varnam, med solens härlighet som sin hy.” Detta betyder,
”Han är självlysande som solen; Han är oberoende. Han är källan till det ljus Han lyser
med”. Han är solens strålglans, Han får solen att skina. Därför kallas Han solen, adithya. Jag
ska berätta för dig om den åttonde också, på en gång. ’Thamasah parasthaath’ – bortom
mörkret – Han är vittnet till mörker eller okunnighet (ajnana). För para betyder vittne, en
som är opåverkad; och, inget mörker är så mörkt som okunnigheten, det är så djupt och
därför betyder thamasah parasthaath ’bortom illusionen’ (maya).
”Arjuna! Slut dina ögon bara ett ögonblick; vad är det du upplever? Fullständigt mörker,
inte sant? Hur visste du att det är mörkt? Du kan inte se mörker; hur kunde du då påstå att det
fanns mörker där? Det finns två väsen här – mörkret och den som ser mörkret, eller hur? Om
du själv är mörker, hur kan du se mörkret? Nej; du är den seende och därför är du inte
mörker. Mörker är vad som ses; den seende är du, du är vittnet.
”Begrunda nu ett annat faktum: Människan anser sig ofta vara ett dumhuvud, men om hon
verkligen var (vore) ett dumhuvud eller en dåre, hur skulle hon kunna inse sin egen
okunnighet? Varifrån fick hon den kunskapen? När vann den kunskapen insteg i henne? Och
hur?
”Okunnighet (ajnana) är det ’sedda’; kunskap (jnana) är den ’seende’. Du är mörkret (?)
som ser den materiella världens okunnighet (a-jnanas drisya). På samma sätt måste man
begrunda alla de åtta beskrivningarna ovan. Detta är den rätta meditationen över Herrens
form.
Arjuna frågade: ”Krishna ! Är en sådan meditation ensam tillräcklig eller måste den
kompletteras?”
” Naturligtvis bör man, när man praktiserar denna meditation, se till att sinnet endast
koncentreras på denna. Det bör inte jaga efter olika ting. Det måste, med kärlek och
hängivenhet, prema och bakthi, fästas vid denne Ende Högste. Vanligen fästs människans
kärlek vid obetydliga flyktiga ting och blir så inblandad i motgångar och sorger. Därför bör
kärleken undanhållas sådana ting och riktas på Herren.
”Jag ska kort tala om för dig vad hängivenhet (bhakthi) består av, lyssna! Hängivenhet är
ens mentala aktiviteters fullständiga identifikationen med dessa hos det ideal mot vilket
hängivenheten riktas.”
Här avbröt Arjuna och frågade: ”Hur är det någonsin möjligt, O Herre?” ”Det är möjligt,
Arjuna. Kontrollera sinnena, låt sinnet utplånas så mycket som möjligt och låt hjärtat renas,
låt de vitala luftströmmarna (the vital airs) lyftas upp till kroppens (seershas?) högsta region,
låt individen bli förankrad i den atmiska sanningen, och låt all uppmärksamhet riktas mot
pranava i det ögonblick då livet (prana) lämnar kroppen – en sådan människa kommer till
Mig och förenas med Mig; hennes mentala aktiviteter blir de samma som Mina,” sade
66