GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

Vilken härlig väg. Att söka brahman utan att först ha föräkrat sig om ett moraliskt och
dygdigt liv är som att vilja ha en ljuslåga utan att ha lampa, veke eller olja! När man har detta,
kan man tända lampan och få ljus. Så är det med brahmajnanas ljus, eller förverkligandet av
brahman.
Det är en sak här som sökarna (sadhakorna) måste observera noggrant. Lampan, veken
och oljan måste vara proportionerliga. Om veken är för liten eller för stor för lampan, om det
är för mycket eller för litet olja för veken, om lampan är för liten eller alldeles för stor för
oljan eller för veken, kommer inte lågan att brinna klart och sprida ljus. Ett klart stadigt ljus
kan endast fås om dessa tre komponenter har rätta proportioner. De tre gunorna måste också
vara i jämnvikt för att ge maximalt resultat – befrielse. De tre gunorna är rep, man binds av
dem, som en ko vars framben är sammanbunda, vars bakben också är sammanbundna och
vars hals och horn binds av ett tredje rep. De trefaldiga gunorna är sådana trefaldiga bojor.
Hur kan det stackars djuret röra sig fritt när det är bundet på det sättet? Sathwagunan är det
gyllene repet, rajogunan är kopparrepet och thamogunan är järnrepet, alla tre binder
effektivt trots skillnaden i materialkostnad. Som bojor är alla tre hinder för rörelsefriheten.
Arjuna frågade: ”O Herre! Du sade att tjugo dygder är väsentliga för att bli berättigad till
kunskap. Vilka är de? Skulle du vilja besrkiva dem för mig i detalj.!” Krishna sade: ”Arjuna
jag är glad åt ditt allvar. Lyssna! Den första dygden är ödmjuket (a-maanithwam). Så länge
du känner stolthet (maanam) kan du inte vinna kunskap (jnanam). Människans beteende bör
vara som vattnets; vad för färg man än häller i vattnet absorberar det den och hävdar aldrig att
det är dess egen färg. Det är ödmjukt utan fåfänga. Men människans beteende är det rakt
motsatta. När hon gör den minsta tjänst eller skänker den obetydligaste summa, är hon
angelägen att alla ska få veta det. Därför går hon själv omkring och pladdrar eller ser till att få
det publicerat. Frånvaron av sådan stolthet och sådana ambitioner är vad som framhålles som
ödmjukhet.
Nu till den andra: Anspråkslöshet (a-dambhithwam). Detta är en mycket stor dygd hos
människan. Det betyder frånvaron av anspråksfullhet, uppblåsthet, skrytandet med att man är
stor när man inte är det, hävdandet att man har makt när man inte har någonting, att man har
auktoritet när man inte har någon sådan titel.” Här kommer läsaren att lägga märke till en sak.
Världen är i dag full av detta tomma prål, detta hyckleri. Vilket verksamhetsområde man
betraktar, vem man än observerar, upptäcker man detta allvarliga fel. Nationernas regeringar
är i händerna på människor som gör anspråk på att äga makt, auktoritet och kompetens. De
som inte har någon kunskap gör gällande att de vet allt. De som inte ens har någon som
hjälper dem hemma, påstår sig ha en väldig skara anhängare.
Inom varje verksamhet är detta hyckleri den allra första steget. Detta fördärvar människan
inom varje område, som ett skadedjur som förstör skörden. Om detta sopas bort, kommer
världen att räddas från katastrof. Anspråksfullheten kommer att göra att ni förlorar den här
världen och den nästa. Den är skadlig vid alla tidpunkter och på alla platser . Den passar inte
vanliga människor; hur kan den då vara till nytta för sökaren?
”Den tredje dygden är icke-våld (ahimsa). Detta är också en viktig dygd. Våld (himsa) är
inte uteslutande fysiskt; det betyder ännu mer; den mentala smärta som tillfogas, den oro och
det bekymmer som dina ord och handlingar orsakar andra. Om du avstår från att vålla andra
fysiskt lidande, kan du inte påstå att du tillämpar icke-våld. Dina handlingar får inte orsaka
smärta, de måste vara osjälviska; alla dina tankar, ord och handlingar måste vara utan någon
avsikt att vålla sådan smärta.
94