GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

Arjuna analyserat sina egna fel och erkänt dem. Vidare han hade vaknat upp ur sin tröghet
(thamas). Krishna uppfattade detta i det ögonblick det hände. Han sade: ”Du kallas
Guda-kesa för du kan leva i åratal utan sömn (är en jitha-nidra); nidra eller sömn är
utmärkande för thamas; hur kan denna thamas överväldiga dig nu? Den är bara ett
övergående tillstånd; den kan aldrig binda dig .”
Om Arjuna, genom sina ansträngningar, har fått kontroll över sina sinnen och förtjänat
namnet Gudakesa, är Krishna Hrishikesa, den gudom som har uppsikt över alla sinnena! På
Kurukshethras slagfält finns båda i samma vagn, den ene som elev och den andre som lärare!
Vad är den egentliga orsaken till all sorg? Det är bundenheten till kroppen som
åstadkommer sorg likaväl som dess omedelbara förelöpare: kärlek och hat: Dessa två känslor
är resultatet av att intellektet anser att en del ting och förhållanden är goda och att andra ting
och förhållanden inte är det. Det är en vanföreställning, denna idé om det goda och det onda.
Ändå fäster ni er vid föremål som anses goda och börjar hata de andra. Men ur ett högre
perspektiv finns ingetdera; distinktionen är helt enkelt meningslös.. Det finns inte alls två; hur
kan det då finnas gott och ont? Att se två där det bara finns en, det är en illusion (maya) eller
okunnighet. Den okunnighet som försänkte Arjuna i sorg var av detta slag…..att se många där
det endast fanns En.
Okunnighet om thath twamhs identitet (ordet ’thathwa’ avänt i beydelsen princip,
innefattar denna stora filosofiska doktrin) är orsaken till all okunnighet. Om inte människan
inser denna sanning, måste hon kastas hit och dit på sorgens ocean. Men om hon inser den
och lever i denna medvetenhet, då kan hon befrias från sorg. Många anvisningar
rekommenderas, används, publiceras och upprepas papegojaktigt av alla slags kvacksalvare.
Men de går inte till roten med saken; de är balsam som anbringas på ögat för att bota ont i
magen. Sjukdomen och medicinen har ingen samverkan! Värken måste lokaliseras och
diagnostiseras och medicinen måste vara sådan att den kommer att avlägsna den. Endast då
kan den botas. Narayana är den ende medicinske expert som kan göra det. Och Han har satt
rätt diagnos på Arjunas sjukdom och bestämt behandlingen.
Såret som inte kan läkas genom yttre påstrykning av salvor måste botas med inre medel.
Därför eggade Krishna Arjuna med frågor. ”Varför gråter du som en feg stackare? Är det för
att Bhishma, Drona och de övriga kommer att dö? Nej, du gråter för att du känner att de är
’dina män’. Det är egoism som får dig att gråta. Människor gråter inte för de döda, utan för att
de döda är ’deras’. Har du inte hitintills dödat många som ’inte var dina’? Du fällde aldrig
några tårar över dem. Idag gråter du, eftersom du, hur det nu kommer sig, hyser den illusionen
att dem du ser framför dig är ’dina’ på ett särskilt sätt. När du sover är du opåverkad av denna
känsla av ”jag” och ”mitt”, därför är du omedveten om vad som händer med din kropp eller
dessa ’dina mäns’ kroppar eller med dina ägodelar; saker som du sannerligen kommer ihåg
när du är vaken. ’Min’ är den possessiva formen av ’jag’ och därför kommer det i dess
släptåg. Den fundamentala okunnigheten, min käre dåre, är din identifikation med något som
inte är du, nämligen kroppen. Kroppen (deha) är icke-atma (an-atma); du tror att den är
atman. En sådan förvirrad kunskap detta är! För att bota denna okunskap (a-jnana), måste jag
ge den verkliga kunskapens medicin”
Sålunda hjälpte Krishna Arjuna vidare genom att först och främst ge honom den
effektivaste medicinen, kunskap. Detta är detaljerat beskrivet i det andra kapitlets elfte vers.
11