GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

del av Min sällhet. Särdragen och olikhetena uppstår som ett resultat av sökarnas
(sadhakornas) fel. De är inte brister hos Mig.”
Lägger ni märke Krishnas kärleksfulla ord? Flödet av Hans nåd? Hur sanna är inte Hans
ord! Människor förstår verkligen inte sina egna fel; de söker fel hos andra. Om Herren hade
fel, hur skulle världen kunna existera eller leva vidare? Herren ser alla som lika; Hans hjärta
omfamnar alla med kärlek; det är anledningen till att världen har åtminstone så pass mycket
av fred och välfärd. Doktorn kan betyga att patienten inte har någon feber bara för att trösta
den sjuke; men termometern kan inte ljuga. Gud känner till och reagerar på den inre känslan,
inte på det yttre skenet; Han kan aldrig missta sig, inte heller kan Han bedras. Världen
betraktar bara det yttre; den låter sig bara vägledas av detta. Vada ut i floden, bara då kan ni
få veta vattnets djup. Ät, om ni måste identifiera smaken. När människor fäller omdömen om
djupet eller smaken, utan att ha vadat eller smakat, hur kan deras uppgifter tas som sanna?
Om Herren Själv påverkades av partiskhet, hur kunde Han belöna herdeflickorna i Brindavan
med gudsföreningens (sayujyas) salighet? Skulle Han ha förtärt en frukt som Sabari ätit av?
Kunde Janaka ha blivit en gudsförverkligad (brahmajnani) ? Kunde Nandanar fått den stora
visionen av Herren? Kunde Prahlada och Vibhishana ha närmat sig Herren? Skulle Hanuman
accepterats som Ramas sändebud? Skulle Valmiki ha kunnat skriva det stora eposet
Ramayana? Visar detta någon partiskhet i Herrens väsen? Eller visar det att Han inte har
något sådant drag? Detta är exempel på Herrens kärlek, Hans oföränderliga vänlighet mot
alla.
”Manmanaa bhava madbhaktho, mad yaajee, maam namaskuru,” denna Herrens
befallning betyder just detta; håll ert sinne orubbligt fäst på Mig, var uppriktigt hängivna Mig,
fall ner inför Mig och offra alla era tankar, ord och handlingar till Mig, älska Mig beständigt –
har Han befallt. Han har sålunda visat att vad Han mest önskar se hos er är ett ’rent sinne’ och
’obesudlad kärlek’.
Uppfyllda av mänsklighet (manavathwa), kan ni inte vinna gudomlighet (madhavathwa).
Ni måste nå den gudomliga principen (madhavathathwa) för att få gudomlighet. För att se
mörkret, behöver ni bara ha mörker; för att se ljuset behöver ni ha ljus. För att förstå
intelligensen måste ni vara intelligenta. Hur kan ni inse gudomlighetens härlighet, om ni alltid
är sysselsatta med mänskliga ting? För att bli gudomlig, måste ni dröja vid minnet av det
gudomliga, handla gudomligt, uppträda gudomligt. Smaken, omgivningen och känslan – allt
måste samordnas för detta enda syfte. Bara då kan principen fattas.
Det är utgående från denna sanning som Krishna fortsatte sålunda: ”Arjuna! De vise
(jnanierna) är till och med överlägsna gudarna som i sin tur är överlägsna människorna; men
även dessa vise är oförmögna att fatta Guds hela innebörd. Hur kan då vanliga människor som
du någonsin förstå den? ” Vid denna försåtliga pik, böjde Arjuna huvudet i skam. Han sade:
”Ja, jag instämmer, Krishna, du är bortom vars och ens fattningsförmåga, hur intelligent han
än må vara. Jag är övertygad om att du är en oändlig mångfald. Jag vet att du är det
Universella Absoluta.
”Jag tror att du har skapat hela universum och att du bevarar det och har uppsikt både över
världarnas utveckling och tillbakabildning, att du är skapelsens (srishtis), uppehållandets
(sthithis) och upplösningens (layas) Herre. Du har sagt mig detta själv. Jag är evigt tacksam
för detta och jag är lycklig för att jag ansågs värdig.
”Men hur, i vilka former, är du inneboende i det universum du bragt till liv? Jag längtar
82