GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

mat. Hängivenheten är inte en tillfällig slav. Den är det oavbrutna kontemplerandet över Gud
utan någon annan störande tanke eller känsla.
Vilken aktivitet, förströelse eller samtal det än gäller, måste det genomsyras av kärleken
till Gud. Detta är ananyabhakthi. Därefter kommer att vistas i ensamhet (ekanthavasam). Man
måste tycka om att vara ensam. Detta betyder inte att hålla kroppen på någon enslig plats,
långt från människornas uppehållsorter. Det måste vara avskildhet och tystnad i sinnet; alla
dess invånare måste tvingas eller övertalas att flytta. Sinnet bör vara utan innehåll
(nir-vishaya), bortvänt från den materiella världen.
Den artonde dygden som medverkar till befrämja kunskap nämns som ointresse för
människors sällskap; det villl säga ingen önskan att blanda sig med människor upptagna med
affärer som rör den materiella världen. Man kan uppnå jämnvikt till och med mitt bland vilda
djur; men det är svårt vinna den medan man är bland världsligt sinnade människor. De andliga
övningarna (sadhanan) kommer att påverkas av det sällskap man har. Goda människor
bevarar er goda; dåliga människor drar er ner i fördärvlighet.
Det är naturligtvis svårt att utröna vilka som är goda och vilka som är onda och sedan slå
sig till ro bland de goda. Därför är det tillrådligt att undvika människor och koncentrera sig på
andliga övningar. Det mänskliga sinnet är som järnet, om det faller i gyttjan, rostar det och
upplöses; om det faller i elden, blir det av med slagget och blir rent. Därför är det bättre för
människan att vara tillsammans med de visa (jnanierna), än att vara i ensamhet. Lägg märke
till hur Narada, som var son till en husjungfru, blev en lärd (rishi) för att han umgicks med
goda människor. Rathnakara som var en grym jägare fick vara tillsammans med de sju vise
och omvandlades till den förste bland poeter, Adikavin. Dåligt sällskap är synnerligen
skadligt. En glödhet järnkula har förmåga att orsaka mera skada än en eldslåga; en syndig
man måste undvikas mer än synden själv. Sökare (sadakor) måste uppmärksamma vilka de är
tillsammans med.
Den nittonde dygden är ”medvetenhet om skillnaden mellan atma och anatma.” Fäst alltid
ert medvetande på den atmiska verkligheten och förkasta kroppen och sinnena som overkliga
och obeständiga. Atman är det eviga; etablera er därför endast i den och icke i de flyktiga
icke- atmiska illusionerna eller tingen. Livet är en kamp för att vinna seger över illusionen
som hemsöker er. ”Jag är den eviga atman hos dig och hos alla. Fäst därför sinnet på Mig och
engagera dig i striden, säker på segern.”
Det tjugonde och sista kravet som måste uppfyllas är förmågan att se ”dets” (thaths) sanna
natur, den universella principen av vilken det särskilda bara är en skugga
(thatwajnanadarsanam). Det betyder att sökaren bör ha en ivrig önskan göra sig en klar bild
av det universella.
Om ärliga ansträngningar görs för att uppnå bara två eller tre av de ovannämnda tjugo, ska
de övriga komma av sig själva till sökaren. Ingen speciell ansträngning behövs för att göra sig
förtjänt av dem. Allteftersom framsteg görs på vägen, förvärvar man inte bara de tjugo som
nämnts här, utan också ett större antal dygder. De tjugo är nämnda här för de är de förnämsta,
det är allt. Andliga övningar, grundade på dessa dygder, för en lätt till målet. Det är därför
Krishna betonade dessa.
Utrustad med dessa dygder kan man förverkliga Självet; det råder inget tvivel om detta, för
de leder till kuskapen att kroppen, sinnena, intelligensen, det inre medvetandet – alla har
97