GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

ordet. Det sista, artonde, kapitlets sista vers talar om ”Yathra Yogeswarah Krishna” och detta
ord, ”Yogeswarah” summerar det rätta handlande som undervisats om. Det är således klart att
syftet med undervisningen i Gitan är just detta: ”Kom ihåg dharma; praktisera dharma!” Hur
betydelsefullt är inte detta ord! Alla heliga skrifter ägnas åt gränsdragning och definition av
dharmas natur och subtila egenskaper. Gitan införlivar detta studium och denna analys. Den
är en lärobok om dharma, i alla dess aspekter. I den diskuteras alla principer som rör
dharma.
Arjuna är den individuella själen, individen. Kroppen är vagnen och läraren i vagnen är
Krishna, Herren. Körsvennen är Herren, den som vägleder intelligensen, Brahman som ger
upphov till den som svar på människans bön innefattad i Gayathri mantrat, ”Väck min
urskillningsförmåga, O Herre och led mig..” (”Dhiyoyonah prachodayath..”)
Kauravabröderna representerar den demoniska naturen, de är asat ; Pandavabröderna
representerar den gudomliga, de är sat. Den ene är ond, den andre är god och det har alltid
varit en strid mellan de två. I denna konflikt mellan motsatta krafter står Krishna (Självet,
atman) alltid på dharmas sida – verkligheten som upprätthåller, inte illusionen som
undergräver. Om ni eftersträvar att ha Herren på er sida som er vägvisare, utrusta er med den
gudomliga naturen (daivi sampath), rättfärdighetens egenskaper. För Herren är där dharma är.
Detta betyder naturligtvis inte att Herren inte är allestädes närvarande..! Smöret finns i
mjölken, men kan bara göras synligt genom processerna att ysta och kärna. På samma sätt kan
Herren göras synlig på en plats genom metoden rättfärdigt handlande (dharma –sadhana).
”Där rättfärdigheten finns, där är segern vunnen.” (”yaatho dharmasthatho jiyah”) Arjuna var
upptagen med den fysiska aspekten därför var det nödvändigt att bibringa honoms kunskapen
om det verkliga, den atmiska aspekten. Hela systemet med andliga övningar (sadhana) är
avsett att klargöra hur man blir medvetenheten om atman och att fästa uppmärksamheten på
Det (that). Krishnas undervisning handlar just om detta, som i själva verket är det väsentliga i
sökandet efter sanning.(?)
Krishna besvarade många tvivel som hade snärjt in Arjuna, men som han inte lyckats ge
uttryck åt. ”O, Arjuna! Du sörjer för att dessa kungar och prinsar som är släkt med dig
kommer att möta döden på grund av dig. Du talar lättvindigt om dharma, men kom ihåg att de
visa varken sörjer över de levande eller de döda. Ska jag tala om för dig varför? Jo, du känner
sorg över kroppen, vilken ensam går under i döden. Har du sörjt över de många förändringar
kroppen hittills genomgått? Barnet försvann i pojken, pojken försvann i ynglingen, ynglingen
förlorades i den medelålders mannen, den medelålders mannen försvann i den åldrige mannen
och den åldrige mannen försvinner i döden. Du har inte gråtit på grund av de förändringar
som hittills påverkat kroppen; varför då gråta för denna enda förändring? Har du idag den
kropp du hade när du var pojke? Var är den kropp du hade när du band fast Drishtadyumna?
Du kommer fortfarande ihåg denna pojkaktiga bragd; men pojken som åstadkom den är borta!
Likaså förblir atman, den sanna vishetens härlighet, odödlig, vilka förändringar din kropp än
må genomgå. Att vara orubbligt förankrad i denna kunskap är tecknet på den vise, (jnanin).”
Så talade Krishna.
”Du kanske frågar om man inte skulle känna sig sorgsen när de kroppar bland vilka man
levt och rört sig i åratal försvinner utom synhåll. Men hur många måste du begråta, om det är
riktigt att sörja så! Har du tänkt på det? Sorgen och glädjen är som natten och dagen. De
måste utstås, genomlevas. Om du vägrar, kommer de inte att sluta infinna sig; om du önskar,
kommer de inte att uppträda! De är båda relaterade till det fysiska, det materiella – kroppen;
de påverkar inte anden, Själen. Det ögonblick du undkommer dessa två, det ögonblicket är du
3