GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

när hon frisk och lycklig. Men sorg och bedrövelse är främmande för hennes läggning, dessa
känslor är resultatet av en vanföreställning som har övermannat hennes natur. Därför blir
människor oroliga och börjar att ta reda på hur personen blev så förvillad.
Solen lär oss att när man är sig själv, då kommer det inte att finnas någon trötthet
(utmattning) eller upprymdhet, ingen motvilja eller stolthet. Solens uppgift är inte något som
pålagts utifrån och antagits under tvång. Det är därför den utförs systematiskt och lugnt. Han
uppmanar också mänskligheten att använda tiden som Han skapar och fördelar, fullt ut och på
ett välsignelsebringande sätt; inte bara för att leva bekvämt och tryggt, utan för att leva ett
moraliskt och upplyftande liv, värdigt det öde som är människans. Nu kan ni förstå varför
Herren först lärde ut Gitan till solen. Han är den store karmayogin, den store nishkama karma
yogin.
Krishna lär nu ut denna oförgängliga Gita sastra till Arjuna, representanten för människan
vid skiljevägen; och Han väljer honom för att han har samma framstående egenskaper, eller
hur? Reflektera över det ett ögonblick. Om Arjuna inte var ett kärl utrustat med sådana
dygder och storslagenhet, skulle inte Krishna beslutat att använda honom som mottagare av
Gitan. Herren ger inte gåvor till de oförtjänta. Arjuna hade de egenskaper som var nödvändiga
för att ta emot undervisningen och han blev vald.
KAPITEL VII
”När förfall har drabbat den dharma som fastställts, inkarnerar Jag som den ändlige
(Naraajaara) från det oändligas tillstånd (Niraakaara), för att återuppväcka och beskydda
den och frälsa de goda från fruktan,” sade Krishna. Nu kan detta påstående orsaka en del
betänkligheter. Ni kanske frågar: kommer inte vanliga människor då att dra slutsatsen att
dharma är något som är disponerat för nedgång och förfall? Kommer de inte att anse att
dharma varken är evig eller sann?
Nå, ni kan fatta betydelsen av uppgiften att bevara dharma bara om ni betänker dess
ursprung och ändamål. Gud skapade den här världen (jagath) på eget initiativ och Han
föreskrev olika allmänna regler för dess underhåll och säkra drift. Det fanns regler för hur
varje varelse skulle uppföra sig. Dessa utgör dharma.
Ordet dharma kommer av roten, dhr, som betyder ’bära’. Dharma är det som bärs.
Nationen (desa), Herrens kropp (deha), skyddas av den dharma den bär; den ger också
skönhet och glädje; den är Indiens (Bharaths) heliga dräkt (pithambara). Den bevarar både
ära och värdighet, skyddar mot köld och ger livet behag. Dharma bevarar detta lands
självrespekt. Liksom kläderna upprätthåller värdigheten hos den person som bär dem, så är
dharma måttet på ett folks värdighet.
Inte bara detta land, varje ting på jorden har sin egen speciella dharma eller särskilda plikt
och natur. Var och en har sina typiska kläder! Dharma styr gruppen och individen. Tag de
fem elementen, den skapade världens (prapanchas) beståndsdelar. Av dessa har vatten rörelse
och kyla som sin dharma; förbränning och ljus är eldens dharma. Vart och ett av de fem har
sin unika dharma. Mänsklighet för människan, djuriskhet för djuren, detta skyddar dem från
förfall. Hur kan eld vara eld om den inte har någon kraft till förbränning och ljus? Den måste
manifestera sin dharma för att vara sig själv. När den förlorar den, blir den ett livlöst stycke
kol.
25