GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

”Nästa dygd kallas: janma-mrthyua-jaraa-vyaadhi-dukha-doshaanudarsanam, vilket
endast betyder detta: Medvetenheten om den oundvikliga cykeln av födelse och död, av
ålderdom och sjukdom, av sorg och ondska och andra tecken på den skapade världens och
livets flyktighet. Fastän människor ser dessa saker hända dem likaväl som andra, undersöker
de inte anledningen till detta och metoderna för att undgå dem. Detta är det största mysteriet,
undret.
”Om du bara går till roten med problemet, ska du inse att vad du än kan slippa undan,
döden kan du inte undkomma. Vad människan nu föreställer sig vara lycka är, i verkligheten,
bara olycka i lyckans skepnad. Förstå därför sanningen om dessa saker, reflektera över felen i
tankegången som vilseleder dig. Då, som ett resultat, förstärks obundenheten och genom detta
uppnår du kunskap (jnana). Därför, O Arjuna, befria dig från födelse (janma), död (mrithya),
ålderdomssvaghet (jaraa), sjukdom (vyadhi) och sorg (dukha).” Så talade Krishna och
uppmuntrade Arjuna med stor kärlek.
Sedan talade Han om uppgivandet av begäret efter saker, frånvaron av strävan (asakthi
eller anaasakthi). Begäret att äga ting ni ser orsakas av egoism. ”Jag måste ha det där”, Jag
måste bli den stolte ägaren till det här värdefulla föremålet.” Detta är hur egoismen eggar en.
Den är ett starkt rep som binder er till föremålen. Låt inte sinnet dras med och behandla allt
som manifestationer av Herrens härlighet. Älska alla ting som utryck för Hans härlighet, men
förleds inte att tro att ägandet av dem kommer att göra er lyckliga. Det är en illusion. Ägna
inte ert liv åt dem; använd dem för era behov, om och när det är nödvändigt, det är allt. Denna
slags impuls som aktiverar er kommer att vara ett stort hinder i er utveckling mot befrielse.
Vad ni än må förvärva som ägodelar måste någon dag lämnas. På den sista resan kan ni inte
ens ta med er ett grässtrå eller en nypa damm. Ha alltid detta faktum klart för er(t sinne), då
kan ni förstå verkligheten.
Före födelsen har man inte någon relation med den här världen och dess materiella objekt.
Efter döden försvinner de och alla släktingar och vänner. Den här vistelse är bara en lek som
försiggår i intervallet. Att bli fascinerad av denna tredagars marknad är i sanning dåraktigt.
Begär förorenar sinnet och gör människan oförmögen att nå högre mål. Sökarna (sadhakorna)
som eftersträvar befrielse och förverkligande måste göra sig kvitt begäret för, liksom fett,
fastnar det och är svårt att avlägsna när det en gång vidrörts.
Efter denna dygd måste man fästa uppmärksamheten på en annan: Tillståndet av jämnvikt,
orubbligt lugn under glädje och sorg, välgång och motgång, lycka och olycka
(samathwasthithi). Detta är en vis persons (jnanis) femtonde dygd. Att vara upprymd eller
nedtryckt av framgång och nederlag, vinst och förlust, ära och vanära, är något som är
meningslöst. Ta emot allt på samma sätt som kommet ur Guds nåd, Hans välsignade föda
(prasada) Liksom man har skor på sig när man riskerar få taggar i fötterna, eller spänner upp
ett paraply för att undgå att bli våt när det regnar, eller sover inuti ett myggnät för att undvika
insekternas stick; beväpna er så med ett orubbligt sinne som förtröstar på Herrens nåd och
med jämnmod bär beröm och klander, nederlag och seger, glädje och smärta. Att modigt
genomleva livet, detta sama-chiththathwam förklaras vara nödvändigt.
Härnäst kommer hängivenhet (bhakthi) utan någon annan tanke eller känsla
(ananya-bhakthi). När sorgen drabbar er, ilar ni till Gud. När sorgen (sankata) överväldigar
er, tar ni tillflykten till Herren Venkata. När glädjen är återställd, kastar ni Honom överbord.
När ni ligger sjuk med feber och smaken är fördärvad och tungan är bitter, vill ni ha någon
stark inläggning; men när febern ger med sig, när ni är bra igen, uppskattar ni inte samma
96