GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

härligheten, tillbedjan etc, kan det förflutnas synder utplånas, det inre medvetandet renas från
impulser och begär; då kommer visdomens ljus att gry, och leda till befrielse från mörkret.”
Det är nödvändigt att läsarna begrundar denna sak, för det är genom att väga för och emot
som värdefulla slutsatser kan dras. Besinna t.ex skillnaden mellan hängivenhet (bhakthi) som
den beskrivs i vanligt språkbruk och som Herren förklarar den. I allmänhet beskrivs bhakthi
som äkta hängivenhet för Herren, men den betecknar mycket mer än detta.
Hängivenhet för Herren är bara en slags övning för att nå målet. Sökaren bör inte stanna
vid uppnåendet av hängivenhet; han bör inte fästa så stor uppmärksamhet vid den hängivenhet
eller kärlek han hyser för Herren, som för den kärlek och nåd Herren skänker honom. Han
måste alltid var ivrig att ta reda på hur han ska uppträda och handla för att mest behaga
Herren, för att fylla Herren med sällhet (anandam). Undersök detta, sträva efter detta, utför
saker som kommer att säkerställa det målet, detta är sann hängivenhet.
Människor följer dock i allmänhet inte detta hängivenhetens ideal, inte heller tänker de på
dess innebörd. De ägnar bara uppmärksamhet åt den kärlek den hängivne har för Herren, och i
processen uppmärksammar de inte mycket den dharma och den karma som Herren godkänner
och uppskattar! Detta är anledningen till att Krishna säger, ”handlingar som behagar Herren
är överlägsna dem som tillfredställer den hängivnes längtan.” Vad än den hängivne gör eller
tänker eller lägger märke till, bör det dra till honom Herrens nåd. Det bör inte följa hans egen
vilja, det bör vara i enlighet med Herrens vilja. De hängivna måste pröva varje tanke och
känsla mot kriteriet av det Han sagt sig föredra.
Gitan förkunnar att fastän en person kan hysa en stor kärlek för Herren, kan han inte kallas
en hängiven om han lever utan hänsyn till Herrens bud; det vill säga, dharman som fastställts
i skrifterna (sastrarna), som innehåller Hans befallningar, uppenbarade för helgon och siare.
Det är i denna betydelse som Krishna använder ordet bhakthimaan, när Han förkunnar i
Gitan:”Bhakthimaan yah sa me priyah”. (?)
Återigen, vilken handling en hängiven än utför, bör han inte känna det som att det är ”min
karma” (mama karma),” Krishna säger att den måste uppfattas som ”karma för Herren,
genom Herren, Easwareeya karma”. Vanligen känner människor att några handlingar är
”deras” och andra är ”Herrens”. Detta är inte kännetecknet på en sann hängiven. Om alla
handlingar upplevs som Herrens, kommer de inte att fläckas av egoism eller känslan av ”min,
mitt”.
Hängivenhet (bhakthi) ska uppfattas som den disciplin som avlägsnar egoismen och
begränsningarna som utgörs av ”jag” och ”min, mitt”. Detta är anledningen till att den
hängivne, av de som vet, definieras som en som ”inte är skild” från Gud (a-vibhaktha). Alltid
och under alla förhållanden måste ens handlingar och känslor vara centrerade i Gud. Om ni
istället, när ni är överväldigade av förtvivlan, bekymmer och förlust, ber: ”O, Gud! Bevara
mig, rädda mig från detta,” och om ni, förslavade av världsliga mål, åter kastar er in
materiella affärer när allt är överståndet, är sådant uppförande förkastligt.
Detta är Gitans undervisning. Ni bör inte tillbe Herren som en krisåtgärd. När tungan är
angripen och inte uppskattar maten, vill människor ha starka inläggningar; på samma sätt, när
sorgen drabbar dem, söker människor Gud! Denna slags demonstrativa hängivenhet är rikligt
förkommande idag, kanske orsakad av inflytandet från denna tidsålders grundmurade
hyckleri. Falsk hängivenhet, att försöka visa upp styrkan i ens tillgivenhet för Herren är
86