GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

uppnåendet av lycka för en kort tid –detta är inte tecken på verklig befrielse. ”Om du söker
detta varaktiga (steady), äkta, rena tillstånd av sällhet, måste du vara hängiven Mig,” sade
Krishna.
”Arjuna! Vem som än ägnar sig åt andliga övningar efter att ha anslutit sig till Mig i syfte
att befria sig från ålderdom och senilitet kommer att lära känna allt som finns att lära känna
om brahman, karma och atman. Jag är adhibhuthas, adhidaivas och adhiyajanas herre och
om Jag dyrkas som sådan, kommer den tillbedjande att uppnå jämvikt och full kontroll över
sinnets nycker. Dessutom kommer en sådan person att dröja vid Mig i sina tankar utan att
glömma Mig ens i sina sista ögonblick. Av den anledningen kommer han också att nå Mig.
Det vill säga han kommer att gå upp i Mig.
”Arjuna! Alla är angelägna att undgå ålderdom och död; det tillhör den mänskliga
naturen. Men till vad nytta är blott en ivrig önskan? Ens hållning och uppträdande bör vara i
samklang med ens mål. Om man har en uppriktig längtan och om man sätter fullkomlig tillit
till Herren och uppriktigt överlåter sig till Honom, kommer sorgens dimma att upplösas av
Hans nåds strålar. Om man å andra sidan sätter sin tillit till denna världens ting, kommer
sorgen som följer av detta aldrig att ta slut; inte heller kan den fås att upphöra genom någon
annan än Herren. Tjäna mayas Herre, skaparen av hela detta drömland hellre än drömmen
själv: Hur kan fasthållandet vid en illusion ge något annat än besvikelse? Hur kan glädje
vinnas genom sådan strävan? Om man inte vinner glädje och undviker sorg, hur kan man nå
befrielse?” frågade Krishna.
Arjuna avbröt. ”Krishna”, sade han, kan inte sådana människor nå Dig? Du säger att
sorgen måste besegras innan man kan nå Dig. Nå, vad är anledningen till denna sorg? Hur ska
den angripas? Hur uppstår den? Hur kan man försöka övervinna den utan att veta dess
ursprung och utvecklingsförlopp? Skulle Du vilja tala om för mig hur denna sorg uppstår i det
mänskliga sinnet?”
”Lyssna Arjuna,” Krishna nedlät Sig att svara. ”Alla sorgers ursprung är okunnighet,
a-jnana. Nu kanske du skulle vilja fråga Mig vad okunnighetens ursprung är? Jag ska berätta
det för dig. Det är identifikationen med kroppen, illusionen att du är kroppen. Denna
vanföreställning kan bara avlägsnas genom att man tillägnar sig rätt kunskap. För att avlägsna
mörkret är ljus vad som behövs; man kan inte skrämma iväg det, inte heller kan man avlägsna
det genom bön, uppmaning eller protest. Hur mycket man än försöker kommer inte mörkret
att försvinna, om inte belysningen är tänd. På samma sätt, okunnigheten kommer inte att
avlägsnas bara för att man önskar att den ska göra det. Så snart du förstår karaktären hos och
förgreningarna av denna egenskap, denna okunnighet, kommer sanningen att bli klart synlig
och sorgen försvinna.
”När okunnigheten försvinner, försvinner också sorgen. Håll dig därför till Mig och
förvärva den sanna kunskapens ljus och anträd vägen där ingen sorg råder.” Sade Krishna.
Arjuna avbröt omedelbart: ”Krishna ! Du har hittills talat om speciella vägar på vilka vi
kan nå Dig. Om Du nu avslutningsvis ”kastar denna kanonkula”, hur ska jag någonsin kunna
förstå dess mening? Du ger (mig) inte ens, som en förberedelse, lite förmåga att göra det!
Skulle Du därför vilja göra mig lycklig genom beskriva denna punkt lite mer noga så att jag
bättre kan förstå Dig och nå Dig.”
Krishna svarade: ”Min käre svåger! Lyssna! Mitt mysterium kan förstås så snart du är klar
56