GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

”Sedan har vi fördragsamhet (kshama) som den fjärde. Denna kallas frid (kshanthi), lika
väl om styrka (sama). Det betyder att du ska anse som overkligt det onda andra gör dig, den
förlust du lider genom dem, det hat de visar mot dig. Behandla detta som du behandlar en
spegelbild. Det vill säga, du måste utveckla denna grad av tålamod eller styrka. Det är inte att
hjälplös stå ut med det onda som andra gör för att du är för kraftlös att hämnas. Det är ett
uttryck för den frid som råder i hjärtat, detta yttre beteende eller denna frid (kshanthi). Det är
sannt att många människor står ut med skada som andra tillfogar dem eftersom de saknar
fysiskt, ekonomiskt eller folkligt stöd; deras lidande kan inte värderas som verklig
fördragsamhet (kshama).
”Låt oss härnäst begrunda den femte; rättframhet, integritet, uppriktighet (rjuthwam). Det
betyder handlingens, talets och tankens samstämmighet; detta tillämpas på världsliga och
andliga aktiviteter. Det är en aspekt av den andra dygden anspråkslöshet (a-dambithwam).
”Den sjätte är: Det vördnadsfulla tjänandet av den andlige läraren (aacharyopasana). Detta
kommer att främja lärarens kärlek till eleven så denne kommer att gynnas en hel del. Men en
guru som inte har något mål kommer bara att leda lärjungen i fördärvet. Gurun måste låta
nåden flöda över lärjungen lika frikostigt och spontant som kon ger sin kalv mjölk. Guruns
undervisning är källan och kraften för att nå Gud och få befrielse.
”Den sjunde är renlighet (soucham) – inte bara yttre renlighet utan också inre renlighet.
Och vad är inre renlighet? Det är frånvaron av sinnesrörelse och hat, av begär och missnöje,
lust och vrede; och närvaron av goda (daivi) egenskaper. Vatten renar kroppen, sanning renar
sinnet; kunskap renar den intellektuella förmågan; individen renas genom botgöring och
disciplin.
Den åttonde kallas orubblighet (sthairyam), beständighet i tron, frånvaro av oberäknelighet
och egensinnighet. Sökaren måste hålla fast vid det han en gång har fäst sin tro på som
befrämjande för hans andliga utveckling. Han bör inte fladdra från ett ideal till ett annat och
förändra målet från dag till dag. Man refererar till detta också som hängivenhetens väg
(deeksha). Ombytlighet är ett resultat av svaghet, en svaghet som måste undvikas ytterst
samvetsgrannt.
”Den nionde på listan är: Kontroll av sinnena (indriyanigraha) Att vara övertygad om att
sinnena måste tjäna dina bästa intressen, inte att du bör tjäna sinnenas intressen. Bli inte
sinnenas slav; gör dem hellre till dina slavar.
”Härnäst, den tionde dygden, oberoende, försakelse, ointresse för ljud, beröring, form,
smak, lukt etc. (vairagyam). Sinnena jagar efter dessa intryck, för de retar dem, ger dem
tillfällig glädje. Men de är inte intresserade av dharma-artha-kama-moksha av det sublima
slaget. Atman kan bara upptäckas genom strävan efter det sublima.
”Den elfte dygden är frånvaro av egoism (anahamkara). Egoismen är upphovet till alla
laster och fel. Den egocentriske individen tar ingen hänsyn till rätt och fel, bra och dåligt,
rättfärdigt eller orättfärdigt; han bryr sig inte om det, eller han känner inte till det. Han är
fullständigt okunnig om rätt handlande (dharma) och moraliska principer. Han vill inte
anpassa sig till det som är rätt. Att sakna denna fördärvliga egenskap är att vara begåvad med
anahamkaram. Egoismen är en fiende i en väns förklädnad.
95