GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

Vad är orsaken till denna önskan? Människan är ursprungligen av naturen lycklig,
sukha-swabhava. Sällhet är hennes verkliga personlighet. Hon är inte av samma natur som
kroppen hon bebor. Hon är Atman. Det är därför ingen är förvånad när ni är lyckliga; de är
inte nyfikna på grund av er lycka, för den är något naturligt för er. Ni förvånas bara då ni
lägger märke till något som inte fanns där förut. Vad ni ser varje dag väcker inte er
nyfikenhet. Den väcks bara när något onaturligt händer eller iakttas.
Tag detta exempel. Ett barn ligger i vaggan. Det skrattar uppsluppet åt endera pinglande
klockor eller någon leksak eller kanske någon förnimmelse som är tillräckligt behaglig för att
få det att bli förtjust (make it bloom); ingen är förvånad eller bekymrad över allt detta. Ingen
förlorar sin sinnesro på grund av detta. Låt nu barnet som lekte och skrattade, börja skrika och
gråta – alla inom hörhåll kommer att springa till vaggan och mycket oroligt söka igenom
bädden för att ta reda på orsaken till all denna uppståndelse. Detta är allas erfarenhet som har
(haft) något med barn att göra. Ingen oroade sig och försökte ta reda på varför barnet var
lyckligt; men alla sökte efter anledningen när det grät. Varför? Eftersom anandan eller
glädjen är dess natur; sorgen är onaturlig, mot dess inre väsen.
Detta är inte hela betydelsen, det är något mer. Låt oss ta ett annat exempel från
verkligheten (?). När någon av era släktingar och vänner är lycklig och sprudlande gör sig
ingen besvär att fråga honom varför han är så lycklig, de tar ingen notis om honom och
ansätter honom inte med frågor som rör honom själv. Men när han drabbas av sorg och han är
olycklig, börjar ni oroa honom och er själva. Varför? Lyckan är naturlig, den är förväntad,
den är inget förvånande. För den är atmans natur, den atma som alla är. Det är därför man
längtar efter ständig lycka, ananda.
Man ser ovannämnda sath, chit och ananda hos varje varelse som själva kärnan i dess
existens, som dess sanna verklighet. Därför är det Herren Själv som har tagit på sig individens
(jivans) roll och spelar den som en individ. Det är den inre meningen som Krishna belyser , så
att relationen mellan brahman och aadhyathmam, det vill säga så att båda Hans identiteter
kunde förstås av Arjuna.
Sedan bad Arjuna att det tredje ämnet, karma, skulle fullständigt förklaras för honom.
Krishna var genast beredd att tillmötesgå honom. ”Arjuna! Begränsningen som är nödvändig
för att skapa, vårda och utplåna varelser är vad som kallas karma. Det rörliga och det orörliga,
alla är varelser; varför, själva beslutshandlingen att skapa är karma, den allra första vilken
fortfarande aktiverar allting överallt – hela detta universum och rörelserna, aktiviteterna och
oron i det - är direkta följder av ursprunglig karma, Min vilja (sankalpa). Och så länge Mitt
beslut står fast, kommer karmas ström att flyta vidare. Den kan aldrig torka ut så länge Jag
inte vill det. Allt ni gör är att låta er dragas ned i denna flod; varför, ni är bara strömmar,
krusningar eller vågor i detta framvällande vatten. Min vilja har tvingat fram all karma och
därför blir karma som görs i överensstämmelse med Min vilja en del av Mig.”
KAPITEL XV
”Karma hör till Min natur; Jag uppenbarar Mig som karma”, sade Krishna, till Arjunas
stora häpnad. Han klargjorde att all karma är gudomlig, av Hans väsen. ”Det är nog om du vet
att brahman (den unversella atman), individen och karman är delar av Mig, kunskap om detta
kommer att skänka befrielse. Du behöver inte bekymra dig om resten”, sade Krishna, som om
Han ville undvika vidare diskussion. Tydligen ville Krishna föra vagnen till fiendens led och
59