GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

de vise och helgonen, alla de mångfaldiga varelserna och föremålen, rörliga och orörliga: Oh,
jag ser allt detta. Jag ser alla…O, från ditt skräckinjagande ansikte framträder flammor av
härlighet som sprider sig på de längsta avstånd. Hur önskar jag inte att jag kunde förstå
betydelsen och andemeningen med denna fruktansvärda form,” utropade Arjuna.
”Såg du, Arjuna? Har du nu förstått att Jag är Skaparen, Uppehållaren och Förstöraren av
all aktivitet och av alla varelser och föremål? Har du insett att du inte kan rädda någon på
detta slagfält, inte heller kan du döda någon? Du har ingen förmåga att döda och inte heller
har de någon förmåga att dö av sina egna ansträngningar. Både liv och död styrs av Min vilja.
Jag bär jordens börda; Jag skapar bördan; Jag lättar den,” sade Krishna och klappade Krishna
kärleksfullt på axeln och talade milt för att stilla hans extatiska upphetsning.
Den här händelsen är ett bra exempel för att åskådliggöra hur Gud binds av sann
hängivenhet och hur Han låter sig bevekas för att trösta och uppmuntra Sina hängivna. Tänk
er bara! Hur kunde denne Arjuna, som liksom en vanlig dödlig var så villrådig och orolig tills
han fick synligt bevis, möta och vinna över mäktiga hjältar och mästare i alla stridskonster
som Bishma, Drona och Karna? De besegrades genom Hans vilja.
Arjuna torkade bort tårarna ur ögonen; han knäppte sina händer i bön. ”O, Herre jag ser
Din universella form (viswarupa) som jag aldrig förr sett eller hört talas om, eller ens kunnat
föreställa mig, jag inser att den är en verklig sanning. Dessa fruktansvärda härlighetens
flammor steker mig, min kropp bränns på grund av denna härlighet. Visa Dig för mig igen
med Din älskvärda leende gestalt; jag kan inte längre uthärda denna syn. Fader! Återta Din
gestalt, jag kan inte fortsätta att se på den här,” bönföll Arjuna.
Krishnas nåd fick Honom att samtycka. Han sade: ”Arjuna! Du har just sett denna Min
universella form, en syn som man aldrig någonsin kan hoppas vinna genom stor vedisk
lärdom, rituell asketism eller enkel livsföring. Detta uppnås bara av bhakthan som är
hängiven Mig, med ananya-bhakthi, hängivenhet som inte tillåter den minsta förströddhet.
Sådana hängivna ser bara Herren; vad de än gör, gör de som tillbedjan av Herren. De har
ingen annan gestalt framför ögonen; ingen annan tanke i sinnet; ingen annan handling för
händerna. Vid alla tider och på alla platser ser de bara Min gestalt, de uttalar bara Mitt namn;
de tänker bara på Mig; de känner bara för Mig eller det som angår Mig; de handlar bara för
Min skull. Det är sådana, o, Arjuna, som förvärvar denna vision. Jag frågar bara efter detta:
Odelad hängivenhet (ananya-bhakthi).”
Arjuna frågade med ett leende och lite darrande läppar: ”Herre! Jag inser att Du behagas
av orubblig, odelad hängivenhet. Men behagas du av tillbedjan av Dig-med-form eller
Dig-utan-form? Föredrar Du saakaara upaasana eller niraakaara upaasana? Vilket beveker
Dig mest och bidrar till att man lyckas få Dina välsignelser? Vilket är lättast för sökaren
(sadhakan) och mest uppskattat av Dig? Skulle Du vilja tala om det för mig!”
Krishna var glad över att denna fråga ställdes Han sade: ”Arjuna! Jag gör ingen skillnad
mellan de två. Jag är tillfredställd på vilket sätt Jag än blir tillbedd, förutsatt att sinnet är
genomsyrat med Mig och det finns en orubblig tro i varje handling, ord och tanke.” Arjuna
avbröt med: ”Krishna! Är blott hjärtats renhet och orubblig tro nog? Utgör inte kön eller
ställning som fastställts genom kast eller stadium i livet hinder för framgång?” Krishna
tillrättavisade Arjuna och svarade: ”Jag är förvånad över att du skulle ställa sådana frågor
efter att gått igenom alla dessa upplevelser. Inser du inte att för dem som fäst sina sinnen på
Gud, som har satt sin tillit till Mig, den personifierade sanningen, evig och ren, kommer det
84