GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

gudshängivenhet. Odlingen av grödan ni behöver är det positiva skedet, att plocka bort
ogräset det negativa. Nöjena som sinnena drar till sig från den materiella världen är ogräs,
grödan är gudshängivenhet. Sinnet är ett knippe begär; och om inte dessa dras upp med
rötterna, finns det inget hopp om att kunna utplåna sinnet, vilket är ett stort hinder på vägen
till andlig framgång. När trådarna som tyget består av tas bort en efter en, vad återstår då av
tyget? Ingenting. Sinnet består av begärens varp och inslag, och när sinnet försvinner är
stithaprajnan skapad.
Den förste som måste besegras är därför Kama, begärets demon. För detta är det onödigt
att börja ett stort krig. Det är också onödigt att använda vänliga ord för att övertala begäret att
försvinna. Begären kommer inte att försvinna på grund av rädsla för det ena eller av förkärlek
för det andra. Begär är sakliga; de tillhör det ”seddas” kategori. Sthithaprajnan befriar sig
själv från beroendet när han är övertygad om att ”jag är bara den som ser, inte det sedda.”
Med detta menas att han besegrar begäret. Ni måste utifrån observera hur sinnet arbetar; ni
bör inte bli involverade i det. Det meningen med den här övningen.
Sinnets förmåga är som en stark elektrisk ström. Den måste övervakas på avstånd och får
inte vidröras. Rör den och ni reduceras till aska. På samma sätt ger kontakt och beroende
sinnet möjlighet att störta i er fördärvet. Ju längre ni är ifrån det, desto bättre. Genom
insiktsfulla metoder måste ni lära er använda det på bästa sätt för ert eget väl.
Den sällhet sthithaprajnan är försänkt i uppstår inte på grund av yttre ting; han har heller
inget behov av dem. Sällhet finns som en del av vars och ens sanna natur. De med ett rent
medvetande finner den högsta sällheten i förverkligandet av sin egen verklighet, atman. Den
lyckan är så att säga självförtjänt (swasampaadyam). Den upplevs bara av individen, den är
självklar.
Eftersom inte Arjuna hade känt till detta, måste Krishna klargöra det med enkla ord i de
56:e, 57:e och 58:e verserna. Glädje och sorg kan hanteras på tre olika sätt: aadhyaathmika,
aadibhouthika och aadidaivika. Det är välkänt att synder straffas med sorg och att
förtjänstfulla handlingar belönas med glädje . Men sthithaprajanan känner varken till sorgens
smärta eller glädjens ilningar. Han stöts inte bort av det ena eller attraheras av det andra. Han
vill inte vika undan för smärtan eller jaga efter njutningar. Bara de som är okunniga om atman
kommer att tappa modet eller jubla om de drabbas av sorg eller glädje.
Sthithaprajnan kommer alltid att vara upptagen av kontemplation och begrundan
(manana). Han kallas asket (muni). Hans intellekt är oberört eftersom det inte oroas av
sinnena. Att besegra sinnena är väsentligt för de andliga övningarna (sadhana), men det är
inte allt. Så länge som den materiella världen fortsätter att attrahera sinnet, kan man inte göra
anspråk på fullständig framgång. Det är därför Krishna säger till Arjuna: ”Arjuna! Behärska
sinnena; då behöver du inte hysa någon fruktan, för de blir som ormar med borttagna
gifttänder.” Men tankar och impulser utgör fortfarande en fara som drar er till den yttre
världen. Begäret är utan gräns, det kan aldrig tillfredställas.
Därför måste man, samtidigt som man lär sig behärska sinnena, även lära sig kontrollera
sinnet. Detta är tecknet på en sthithaprajna, inte på en gathaprajna (en ovis människa och
inte en individ orubblig i sin vishet.) Vart går gathaprajnan? Till fördärvet och ingen
annanstans.
Den uppåtgående vägen, det högre stadiet – den är för sthithaprajnan. Om sinnet är kuvat,
19