GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

Vad är förklaringen till denna paradox? Lägg märke till detta: Vad är det som inte
välkomnar döden? Vad är det som möter döden. Vad är det som ger sig av och vad är det som
blir kvar? Svar: det är kroppen som dör; det är kroppen som går under. Det som inte dör är
atman. Ni bedrar bara er själva genom att tänka att det är atman eller ”ni” som dör. Atman
har ingenting att göra med död eller födelse. Kroppen upplever döden; atman som är nithya,
sathya, och nirmala – evig, sann och ren- dör inte. Ni är atman som inte vill dö. Det vill säga;
ni är sath; er natur är sath. Atman är ”odödlighetens barn”, inte kroppen (dehan). Atman är
varandet (sath), inte kroppen.
Ni är sath; atman, väsendet som inte vidkännes någon död. Det är atman som finns i
varje
kropp (casement?) och därför känner varje varelse styrkan av detta sath i form av evigt
oföränderligt varande. Detta är klart och otvetydigt.
Tag nu det andra: Chith – kraften som driver er att vilja veta allting. Varje människa är
angelägen att känna till allt som uppenbaras för hennes medvetande; hon frågar: ”Vad är
detta? Hur sker detta?” Antalet som faktiskt lyckas få veta kanske bara är några stycken.
Andra kanske bara har ivern och inte det ihärdiga skarpsinne som behövs för att hålla ut och
vinna. De gör ingen skillnad. Den viktigaste faktorn är törsten, drivkraften.
Ta en liten pojke med er när ni går till marknaden, basaren eller en utställning. Ni kommer
att lägga märke till att pojken inte bara går och tittar på de olika sakerna omkring sig. Han
kommer oupphörligt att fråga personen som leder honom vid handen vad det här är och vad
det där är. Det kan vara något han verkligen behöver känna till eller något som är över hans
fattningsförmåga; men strömmen av frågor kommer ändå inte att upphöra.
Reflektera nu över denna kunskapshungers inre mening. Den är ett uttryck för chith-sakthi
(medvetandets förmåga). Det är inte dess natur att lämna något åt slumpen. Den kan inte vila
förrän kunskapen är vunnen; så hungern tar sig i uttryck i en ström av frågor. Chit-sakthi är
självlysande så den har förmåga att kasta ljus också över döda ting. Det är orsaken till att
dessa egenskaper strålar i människan och gör andra saker klarare för henne. Detta är nog för
att göra det tydligt att människan inom sig äger intelligensens princip eller chithasakthi.
Nu till det tredje: Anandam. Även djuren längtar efter glädje utan att eggas eller övertalas
av andra: de anstränger sig till det yttersta för att vinna den. Inte något av dem längtar efter
sorg eller smärta; de gör allt de kan för undkomma plågorna och att få slut på lidandet, när
det blir oundvikligt.
Det gäller också för människan, inget ytterligare klargörande är nödvändigt. Alltid, i alla
handlingar och aktiviteter, söker hon ständig lycka. Aldrig, inte någonstans, inte under något
stadium i livet önskar hon sig sorg. På vilket sätt hon än tillber, vilka lovsånger hon än deltar
i, vilka högtidliga löften hon uppfyller eller riter hon utför, eller vilka pilgrimsfärder hon
företar eller gåvor hon ger för att uppnå andliga meriter, ber hon om lycka och glädje för sig
själv och sina släktingar. Varför? När kroppen lider av någon sjukdom och läkaren föreskriver
en medicin för att bota den och göra henne frisk, önskar människan att även medicinen ska ha
en angenäm smak och vara smärtstillande!
58