GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

söker bara göra framsteg. Skulle det därför inte vara klokt att sträva mot det mål som är i ditt
eget största intresse? Varje människa bör följaktligen göra allvarliga ansträngningar för att i
dödsögonblicket befästa tanken på den sjunde punkten, pranava. Vem som än dör med den
tanken når Mig,” sade Krishna.
Detta är det centrala i Gitan. Ty målet för alla människans handlingar är att nå
utvecklingens kulmen, eller hur? Det är denna starka längtan som får henne att engagera sig i
bön, i upprepandet av Guds namn ( japam) och i meditation (dhyanam), i rituell tillbedjan
(archana) och botövningar (thapa). Alla de som har förlitat sig på detta måste hela tiden
minnas målet.
Krishna sade att om eller pranava måste minnas i dödsögonblicket. Det är några speciella
detaljer som behöver belysas i anslutning till detta, för det är många som hävdar att pranava
bara kan upprepas av några få och att andra inte är berättigade till det. Detta är fel. Denna
falska slutsats har man kommit fram till eftersom man inte känner till sanningen. Den beror på
en missuppfattning.
Gitan nämner inte den här eller den där gruppen. Krishna förkunnar ”vem som än” utan
några inskränkande ord, begränsande det till en klass eller ett kön. Han har inte ens sagt, ”den
som förtjänar, eller inte förtjänar,” ”den som är godkänd eller inte godkänd.” Han har bara
sagt att för att meditera på pranava, (att bara ’erinra’ sig det är till ingen nytta) måste några
förberedande övningar gås igenom, som att kontrollera sinnena, kontrollera sinnet, etc.
För hur kan det vara till någon nytta att med röstorganen frambringa ljudet om, om när
sinnet fladdrar från en idé till en annan? Ljudet kommer inte att bidra till att man uppnår
befrielse. Sinnena måste kuvas, tankarna måste vara målinriktade, härligheten måste
uppfattas. Därför var Herrens råd att man från födelsen till döden skulle vara upptagen med
att söka efter sanningen. Om ni istället skjuter upp de andliga övningarna till det sista
ögonblicket, kommer ni att likna studenten som alldeles innan han går in till tentamen vänder
sidorna i sin lärobok för första gången! Om han känner att han har ett helt år framför sig och
att han försummar att lära av undervisningen, från böckerna och sina anteckningar, hur kan
någonting fastna i hans hjärna när han öppnar boken just den morgonen? Det kommer bara att
öka hans förtvivlan. Han kan bara sägas utmärka sig i slöhet.
Inget träd kommer att ge frukt samma ögonblick ni planterar skottet på er bakgård. För att
det ska nå det stadiet måste ni under en lång tidsperiod vårda det med omsorg, eller hur?
Likadant, vilket resultat ni än strävar efter, måste ni noggrant, utan uppehåll, följa
förberedande övningar. Ingen kan nå målet utan vaksamhet och orubblighet.
Sökare (sadhakor) måste alltid vara medvetna om detta. Denna längtan måste ledas från
”hur födas” till ”hur dö!” För födelsen beror på hur döden ägt rum. Döden kommer först,
födelsen inträffar senare. Människorna tror att de föds för att dö och att de dör så att de kan
födas. Detta är fel. Ni föds så att ni inte ska födas igen, ni dör, så att ni inte ska dö igen. Det
vill säga, människan som dör måste dö så hon inte föds igen. När ni en gång dör, bör ni inte
födas igen för att möta en ny död. Om ni är födda är döden oundviklig; undvik därför födelsen
och undvik döden.
Därför bör sökaren inte sträva efter en god födelse; han bör söka en god död. Ni må födas
med tur, in i en god familj eller med många gynnsamma omständigheter; men senare
handlingar (karma) kan inte garantera en god död. Om man därför strävar efter en god död,
63