GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

Det är synd att i våra dagar också ytterst lärda brahminer (punditer) är omedvetna om
hänförelsen i att omsätta ett enda av Gitans ord i praktiken. Vad ska man då säga om de
okunniga, de ovetande? Kort sagt, också några mycket ansedda uttolkare av Gitan spelar
falskt inför dess undervisning, handlar mot dess budskap. Till Guds sång lägger var och en en
egen godtycklig ton för att demonstrera sitt speciella särdrag ifråga om lärdom, eller sin
största förkärlek. Låt oss begrunda ett exempel av detta slag. Den 10:e versen i Gitans sjätte
kapitel förklarar att hjälp av andra (parigraha) är en stor synd.
Nu skulle de som accepterar Gitan som auktoritet handla enligt detta och undvika andras
hjälp, eller hur? Parigraha betyder, ”att ta emot” till och med för uppehållandet av kroppen
och upprätthållandet av dharma. Dessa förkunnare tar emellertid emot, 99 procent av dem!
Fördömandet av parigraha är tillämpligt på alla former; det finns inte några förmildrande
omständigheter eller undantag. Ändå ber man om insamlingar (kollekt?) och bidrag till
Gitaoffer (geethayajna), till offer under Harathi, till utgifter för geetha pracharaka sangha,
till nazar och kanuka åt gurun; biljetter säljs till föreläsningarna som man säljer biljetter till
nöjen (som teater och film). Människor som gör detta har ingen tillit till Krishnas ord; för
hade de haft tro, skulle de inte betett sig på sådant motsägelsefullt sätt. Om de var övertygade
om att det var fel, skulle de inte frestats att handla så. De förklarar versen och känner att de
gjort sin plikt; de känner inte något behov av att följa rådet. Detta är tidsandan, för detta är
hyckleriets tidsålder. Människor som iakttar denna slags Gitaförkunnare, förlorar först tron på
förkunnaren och sedan på själva Gitan. Publiciteten upplöses i bara ståt och fåfänga.
Gitans lära får inte samma respekt som boken. Tusentals människor böjer sina huvuden,
när de ser de heliga böckerna Gita, Ramayana, Bhagavatha, Bharatha etc., de pressar
böckerna mot sina ögon, placerar dem på sina radbnad, förvarar dem på en särskild plats i
templet och lägger vördnadsfullt några blommor på dem, de sitter med slutna ögon och med
tårarna rinnande utför kinderna, de faller ner framför böckerna och reser sig mycket nöjda
med sig själva! All denna vördnad för högen av papper, inte för böckernas innehåll, för de
ämnen de behandlar.
Vad huvudet måste bära är inte papprets vikt, utan budskapet det innehåller. Värdera inte
boken, utan ämnet; vörda, inte volymen, utan frågorna som behandlas i den. Placera den inte
på altaret utan i hjärtat. Ty det är bara då som Gitans auktoritet alltid kan äras, vid alla
tillfällen. Sinnet kommer inte att renas från egoism eller liknande fel genom all denna yttre
vördnad: att lära sig utantill, att tillbe i andaktsrummet, att hålla den på huvudet, pressa den
mot ögonen etc. Låt budskapet komma in i hjärtat; omsätt det i handling och smaka glädjen
som kommer därav. Det är så man ska vörda Gitan.
Den smakligaste rätt kan aldrig stilla er hunger om ni placerar den på huvudet eller trycker
den till ögat eller faller ner framför den. Gitan är också jämförbar med detta. Gitan är en
välsmakande rätt, full av de söta ingredienserna hängivenhet, kunskap och uppoffring
(bhakthi, jnana och vairagya). Ät den; drick den. En tugga är nog. Handlingen (karman) och
den hungriga människan behöver inte all säden som skördats; en handfull ris är tillräckligt.
Den törstige behöver inte dricka upp Godavari; ett glas vatten är tillräckligt.
Den som hungrar efter Gud behöver inte förtära hela Gitan; hungern kan stillas genom att
tillämpa endast en vers. En tändsticksask har många stickor; om man vill tända en eld behöver
man stryka eld på en; man kan nära den lilla lågan så den blir en mycket stor eld. Alla
tändstickorna behöver inte antändas. Det finns 700 stickor i Gitan; var och en är en sticka med
78