GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

’högra foten’ nirguna bhakthi användas för att vinna befrielse. Denna är den helt
lyckosamma. Det vill säga endast andliga övningar riktade till det formlösa gudomliga kan ge
upplysning. Båda aspekterna har värde och är absolut nödvändiga. Hur länge kan någon ha en
fot inne och den andra ute? Även om det vore möjligt att placera fötterna så, vad skulle det
tjäna till? Därför måste saguna bhakthi tas upp som den andliga övningen (sadhana) och
nirguna bhakthi som målet som ska nås.
Ni kan antingen se hela universum som Gud, hela viswa som Viseswara, eller ni kan se
viswa och Viseswara som åtskilda och olika. Men båda är detsamma. Ni kan se tyget som tråd
eller ni kan se tråden och tyget som åtskilda enheter; men, antingen ni inser det eller inte, tråd
är tyg; tyg är tråd.
Att se tråden och tyget som åtskilda är saguna upasana, tillbedjan av Gud med
egenskaper. Att se tråden som varande innefattad i tyget och tyget som en mängd tråd och
båda delarna som identiska, är att tillbe nirgunaaspekten.
Denna hängivenhet är inte någonting som kan införskaffas någonstans ifrån; den är inte
något som någon förser en med. Den växer inte ur jorden eller faller från skyarna. Den väller
upp ur en själv, den är osjälvisk kärlek till Herren. Hängivenheten, kärleken som naturligt
finns hos människan, bör inte strömma vilt i olika kanaler; den bör flöda oavbrutet i riktning
mot Gud; då blir den hängivenhet (bhakthi). Denna kärlek finns i varje levande varelse;
fåglar och däggdjur, insekter och maskar… alla har kärlek, som inspirerar och fyller dem till
den grad som är lämpligt för var och en. Kort sagt, liv är kärlek; kärlek är liv.
Varje medlem av alla levande arter hyser en mångfasetterad kärlek till avkomma,
föräldrar, välbefinnande och skydd, till sin föda och dryck, sina glädjeämnen och lekar. Varje
slag av dessa olika uttryck för kärlek eller tillgivenhet har ett särskilt namn som passar till de
ting den har fästs vid. Den kallas ömhet när den riktas mot avkomman; den benämns
förblindelse (?) när den riktas mot personer som är mindre gynnade av lyckan; kamratskap
när den flödar mot likar; förkärlek när den utsträcks till lösegendom och platser; den blir
fascination i en del fall, vänskap i andra. När den riktas mot äldre, blir den vördnad,
ödmjukhet, etc.
Men hängivenhet är ett ord som endast används när man menar kärlek som riktas till
Herren. När denna kärlek bryts upp i många strömmar som flyter i många riktningar och mot
många punkter, orsakar den bara sorg, för den fästs på nuets förgängliga ting.
Låt istället kärleken flyta mot ett enda mål - Herrens hav av nåd: Detta är den andliga
övning som kallas hängivenhet. Varför kasta bort livet i samsaras (den världsliga existensens)
salta träsk? Sträva hellre efter att hinna fram till nådens vidsträckta ocean. Där förverkligar ni
er själva, ni uppnår sath-chith-anada. Stort är detta mål; hur uppfyllt av sällhet!
Herdeflickorna (gopikorna) bemödade sig och lyckades i denna andliga övning. I varje
ögonblick, under varje omständighet, tillägnade de Sri Krishnas lotusfötter varje tanke, ord
och handling. Det är därför de kallas yogier. När Herren Krishna Själv tilltalar dem som
yogier, kan ni bedöma hur långt de kommit i fråga om andliga övningar.
88