GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

vilken man kan tända kunskapens eld. Stryk eld på en mot erfarenhetens sten, det är nog.
Gitan måste sålunda användas för självförverkligande, det är den heliga uppgift för vilken
den är avsedd. Det är ett stort fel att missbruka den; alla försök att använda den för att skaffa
sig berömmelse och rikedom, för titlar och uppvisning, är bara symtom på egoism, det är
vanhelgande. ´Gandhan´måste utvinnas ur denna ’grantha’; det är lärdomsprovet; vällukten
(gandha) är bokens essens (grantha). Men, å andra sidan, omvandla inte hjärnan till en bok,
masthakan till en pusthaka.
Se Gud i stenen; förvandla inte Gud till sten. Detta är det seende som är högst önskvärt.
Stenen måste ses om gudomlig, genomsyrad av Gud, som den verkligen är. Detta seende är
den dyrbara gåva som Gud har givet folket i det här landet. Pärlorna flyter inte på oceanens
vågor, dyk djupt ner i de tysta håligheterna på botten om ni längtar efter dem. Människorna i
det här landet har sökt efter Gud på det sättet under århundranden.
Tillämpningen av dharma är kroppen; gudsförverkligandet är dess hjärta; detta är den
sanning som har drivit människorna här att vandra framåt och frälsa sig. De är inte slavar
under yttre glans, yttre prakt eller materiell bekvämlighet. De söker efter den grundläggande
atman med det inre ögat och utvecklar obundenhet. Indiens folk, som har detta upphöjda
väsen, attraheras emellertid idag av materiell framgång och utvärtes ståt! Detta är en tragedi
man måste beklaga mycket.
De som går omkring och uttolkar Gitan med syftet att tjäna pengar håller därigenom Gud
på avstånd. De kan utan tvivel ge olika motiveringar för sitt uppträdande; men ingen som har
en sann tro på Gitan eller som är en verklig anhängare av dess undervisning kan acceptera
deras förklaringar.
Gitan är framsagd för att vårda dharma (rättfärdighet), inte dhanam (rikedom)¸den tjänar
till att främja godhet (goodness), inte tillgången till ägodelar (goodsness). Att samla in pengar
till ett tempel åt Krishna eller Rama, eller ett Gitatempel, är ett annat sätt att förminska tron på
Gud; att bygga ett hus åt Herren som är inneboende i allt och genomtränger allt är absurt.
Hjärtat är det rätta templet där Krishna eller Gitan ska installeras. Det är mycket orätt att åt
det eviga Absoluta, den oförstörbara Gudomen, sätta upp en artificiell byggnad, som med
säkerhet kommer att härjas av tiden. Detta kan naturligtvis vara nödvändigt tills ett visst
stadium nåtts, men i så fall är det klokare att på bästa sätt använda de gamla tempel som redan
finns. Att bygga nya och låta de gamla förfalla är lika dåraktigt som att döda kon och ge bort
fotbeklädnader som är gjorda av dess hud! Världens välgång kan främjas av att man renoverar
gamla tempel, och inte genom att man skapar nya. Gud installerades i gamla tider enligt strikt
sastriska ritualer och därför är de gamla templen heligare. Kraften som utstrålar från dem
skänker åt det här landet den smula välfärd det åtnjuter nu.
De vise i det förflutna utstod svårigheter, lösgjorde sig från världen och t.o.m. upplöste
sina kroppar i sökandet efter den individuella frälsningens hemligheter och social
uppbyggelse. De har lämnat i arv speciella uppförande- och levnadsregler som är användbara
och enkla. Också dessa är nu försummade eller missförstådda; nya lagar och regler införs,
med resultat att de värdefulla har kommit ur bruk.
När äldre, guruer och lärde accepterar och ärar dessa nymodiga sätt att uppföra sig, hur
kan Indien fortsätta att vara dharmakshetra, yogakshetra och thyagakshetra (rättfärdighetens,
disciplinens och uppoffringens hemvist)? Denna idealens undergång förklarar varför landet
79