GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

delar inte upp människorna så. Om Han verkligen gjorde det, skulle ingen syndare ens en
minut kunna överleva Hans vrede på jorden. Alla lever på jorden, eftersom Herren inte gör
någon sådan åtskillnad. Denna sanning känner endast den vise till. Andra är omedvetna om
detta. De lider under den falska övertygelsen att Herren är någonstans långt, långt borta från
dem.
Den vise är utan illusion, han är opåverkad av gunorna: rajas, thamas och till och med av
sathwa. Kunskapssökaren (jijnaasyn) är emellertid annorlunda. Han använder tiden till
oavbruten kontemplation över det gudomliga, till fromma handlingar och heliga tankar. Och
de andra två, arthaarthin och aarthan, de samlar upplyftande erfarenheter och grubblar över
det verkliga och det overkliga och omvandlar sig till kunskapssökare (jijnasier). Och senare
blir de visa (jnanier) och är räddade. Målet nås sålunda steg för steg. Man kan inte nå det med
ett språng.
Detta kan lättare förstås genom ett exempel; kunskapen (jnana) är som snälltåget. Det vill
säga passagerarna behöver inte stiga av och gå på ett annat tåg för att nå destinationen.
Kunskapssökaren (jijnasun) har stigit på en vagn på snälltåget; han behöver inte heller stiga
av och gå på ett annat tåg, men vagnen kommer att hållas kvar och kopplas till andra tåg på
linjen; och till slut kommer han till den plats han vill nå. Den lidande (Arthan) stiger på det
ordinarie tåget och eftersom hans vagn inte är ’direkt’ eller han befinner sig på ett snälltåg,
måste han stiga av på flera ställen utefter vägen och vänta tills ett annat tåg kommer förbi, så
att han kan nå målet i etapper. Det är en lång och ansträngande resa. Men, trots dessa
svårigheter, kan den fullföljas (av arthan) om han är uthållig. Målet nås av alla, det är bara
processen och hastigheten som är olika. Det är inte underligt att Herren har tillkännagett mer
än en gång att alla dessa fyra slags hängivna är ’Mina egna’. Varför har Han gjort det?
Eftersom de alla söker samma höga mål.
”Sträva därför alltid efter det oändliga, det omätbara. Begränsa inte era önskningar till det
lilla. Det är de giriga som begär futtiga ting. De som längtar efter Herren är generösa,
storsinta,” sade Krishna.
Den vises hängivenhet (bhakthi) är vad som benämns direkt hängivenhet (sahajabhakthi).
De andras hängivenhet kan kallas vunnen hängivenhet eller indirekt bhakthi (gouna-bhakthi)..
Den vise uppfattar Herren som sin egen atma; hans hängivenhet är tillgivenhet för eller kärlek
till Gud (anu-rakthi). Det sägs att ’kärlek till det vördnadsvärda är hängivenhet’
(’poojyaeshvanura ago bhakthi’)) sade Krishna. Den vise blir en vis som ett resultat av de
meriter han samlat under många liv. Det är inte ett stadium man uppnår spontant; det är inte
tillgängligt till ett visst pris som en vara i affärer. Det är inte en nyttighet som kan säljas. Det
är höjdpunkten på den andliga strävan som utövats under många liv. Det är önskvärt att
många bra läkare utbildas för att tjäna folket. Men endast år av studier och erfarenhet kan
tillhandahålla dem; om de som inte har behörighet förordnas till läkare på sjukhusen och om
de börjar ordinera och operera, måste de oundvikligen döda där de skulle bota. På samma sätt,
om en person har blivit en vis i dag, kan ni föreställa er de åratal av andliga övningar som
förde honom till denna höjd. Detta arv av andliga impulser från tidigare liv främjar också
hans strävan.
Alla slags människor benämner sig nu jnanier (visa). De kanske inte vet att en vis utmärks
av vissa kännetecken. Märket som bevisar att han är äkta är, naturligtvis, hans förklaring
grundad på hans egen erfarenhet ” Gud (Vasudeva) är allt detta”. (”Vaasudevassarvamidam”).
Att tillägna sig den erfarenheten och vara orubblig i den förvissningen är det sanna tecknet på
53