GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

strålglansen (prakaasa) och i det de färdas genom strålglansen sammansmälter de med
strålglansen själv. De uppnår brahman och föds inte igen.
”Yogierna som praktiserar sa-karma dör i rök (dhuma) under natten, under den mörka
hälften av månaden under de sex månader solen rör sig mot söder (dakshinayana), de färdas
längs den mörka vägen (dhumadi-marga) och når himlen (swarga) och där njuter de de nöjen
de har längtat efter och arbetat för; när deras förråd av meriter är uttömt, föds de igen.
”Båda dessa kategorier av människor kallas yogier; de kommer att finnas till så länge
sökare och aktiva, framåtsträvande människor existerar i världen.
”Här kan det förmodligen uppstå betänkligheter: Hur kommer det sig att den ljusa hälften
av månaden är gynnsam, medan den mörka hälften inte är det? Åter igen, vad kommer att
hända dem som dör när det varken är ljust eller mörkt, varken dag eller natt? Detta är en
berättigad undran och alla har rätt att få veta svaret.
”Nu, måste du först förstå vad som menas med sukla paksha eller den ljusa
fjortondagarsperioden. Det är den halva månad då månens ljus ökar dag för dag. Men vad är
det för relation mellan månens ljus och människan och hennes död? Månen är symbolen för
människans sinne. ’Ur månen föddes sinnet.’ (chandramaa manso jaathah).Därför betecknar
månens ljusa hälft sinnets utveckling i andligt avseende, i gudomlig disciplin; fullmånen
betecknar att detta fullkomnats. Den ljusa hälften är sålunda den period när andliga framsteg
görs. För kroppen, den synliga månen; för sinnet den symboliska mån-gudomligheten som
härskar över sinnet! Sinnets tilltagande härlighet, som beror på det ökande förverkligandet av
den egna gudomligheten är vad som menas med ordet ’suklapaksha’.
”Och vad handlar uttarayana om? Avlägsna ovissheten av den anledningen också.
Tillbedjan som sker med insikt om betydelsen av varje rit, andliga övningar som utövas med
insikt om innebörden i varje steg, det renar hjärtat mer effektivt och lossar tvivlets bojor.
”Uttarayana är den period när inte minsta moln eller dimpust förorenar den oändliga
kupolen och solen skiner i all sin härlighet. Detta är den enkla betydelsen; men det finns även
en subtilare. Hjärtat är den inre himlen. Solen som skiner där är intelligensen eller buddhi.
När okunnighetens moln, egoismens dimma och beroendets rök svävar över denna inre
himmel, döljs intelligensens sol och tingen fördunklas och förväxlas. Hjärtats uttarayana är
när den inre himlen är utan allt detta, och när solen skiner i full prakt. Du måste ha hört
uttrycket ’jnanabhaskara’, visdomens sol. Solen förknippas alltid med visdom och
intelligens. När en person dör välsignad med visdomens strålande sol i sitt rena hjärta, kan
han förvisso undgå att födas på nytt. Han tar eldens (agnis) väg, archiraadivägen, som redan
omtalats, och uppgår i brahman!
”De som dör under årets andra hälft, dakshinayana, har det motsatta ödet; hjärtat är
belägrat av rök, dimma och moln. Solen döljer sig och dess strålglans har ingen lyskraft. Och
under den mörka hälften av månaden avtar månen, symboliserande att tankar riktade mot Gud
blir färre. Nymånenatten är insvept i fullständigt mörker, alla andliga impulser lider nederlag.
Okunnighetens (ajnanas) tjocka rök ligger tung över sinnet. Detta är meningen med uttrycket
krishna paksha, de mörka fjorton dagarna. De som dör under en sådan ogynnsam tid skördar
ett ogynnsamt resultat.
72