GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

och hat, lust och högmod upp sina djävulska huvuden genom minsta ord de yttrar, minsta
handling de gör. Om dessa som gör anspråk på att vara guruer inte själva kan behärska dessa
tendenser, hur kan då de olyckliga lärjungarna som tar sin tillflykt till dem lyckas?
Om gurun är ytterst självuppoffrande, uppfylld av osjälvisk allomfattande förståelse
(sarvajana-samaana), en som försöker att upprätthålla sanningen (sathya), vars själ är
uppfylld av kraftgivande tankar, som försöker trygga sorgfria liv åt alla, som lever ett enkelt
och propert liv, bara tillfreds av möjligheten att få visa andra den rätta vägen (san-marga) och
de goda vanorna, de rätta attityderna och dygderna (sath-guna) – då kanske bara några få
lärjungar samlas omkring honom. De vill anklaga honom för fel som vanärar honom och
sätter hans integritet och äkthet i tvivelsmål! Men gurun kommer att vara lika rofylld som
alltid för han lider ingen förlust. Förlusten är helt och hållet lärjungarnas, som inte utnyttjade
den stora möjligheten.
Var säker på en sak. Så länge man lever i illusionen att man är kroppen, kan inte Gud
förverkligas, hur långt man än vandrar, hur många guruer man än må välja och tjäna. All
meditation (dhyana), allt upprepande av Guds namn (japam), och alla de heliga flodernas
(theerthams?) vatten ni badar i, kan inte vinna framgång åt er om ni håller fast vid denna
villfarelse! Alla era ansträngningar är lika lönlösa som att försöka ösa vatten med en läckande
skopa.
.
Familjeförsörjare som utför sina plikter är hur som helst att föredra framför sådana
sadhuer; de följer den dharma som gäller deras stadium i livet och de går den rätta vägen
under oupphörlig hågkomst av Herren och därför förverkligar dessa familjeförsörjare målet.
Skulle man begrunda karaktären hos dagens guruer och lärjungar, kunde man skriva volymer;
men det vore att använda dyrbar tid till oviktig diskussion. Så vi ska återvända till vårt
huvudämne.
För bara att diskutera Krishnas och Arjunas heliga guru- och lärjungaskap (gurusishyaskap)
i samma andetag som förhållandet mellan dagens guruer och lärjungar skulle vara
ett helgerån. De är unika, ojämförliga, det yppersta paret, ouppnåeliga för några andra. De
måste stå som idealet för alla sökare och lärare. Arjuna böjde sig i ödmjukhet och fullföljde
samvetsgrant guruns förväntningar, Krishna uppmuntrade vad som verkligen gagnade Arjuna;
han tog under noga övervägande vad som verkligen skulle befrämja Arjunas anseende, hans
dharma och sällhet för själen (atma-ananda). Han tog hand om och sörjde för honom, som
vore Arjuna livets själva andedräkt för Honom. Det var en sådan guru Herren var för Arjuna.
Krishna är världssjälen (parama-atma); Arjuna är den individuella själen (jiva-atma);
Krishna är Purushotahama (Herren för alla), Arjuna är Narothama (?). Det är anledningen till
att de är det idealiska guru-lärjungeparet. Andra är guru och lärjunge bara till namnet.
Självsvåldiga lärjungar och maktberusade guruer slösar helt enkelt bort sina liv i fåfäng
strävan. Krishna är en ocean av kärlek (prema); Han vakade över Arjuna som man vakar över
ögat eller hjärtat. Han undervisade om helighet och omvandlade till helighet; Han älskade och
blev älskad som ingen annan. Det gör gurun till en äkta guru. Och Arjuna? Han var inte heller
någon vanlig människa. Hans uppoffring (thyaga) är oförliknelig. Vad det än var för krisläge,
höll han sig till Krishnas befallning och Krishnas ord; han bar kamratskapet med Herren som
den rustning som skulle rädda honom från all skada, som själva kroppen i vilken han vistades,
som någonting han måste vårda, stärka och skydda; fastän en mäktig kraft, var han redo att
hålla det i bakgrunden om det var nödvändigt. Det är så gurun och lärjungen ska vara
41