GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

egenskaper utom lukt; elden har bara tre, ljud, beröring och form, luften har bara två
egenskaper, ljud och beröring; och det sista, etern har bara ljud. Det är därför var och en av
dessa är subtilare än den föregående och också mer utspridd. Etern finns överallt, tränger in i
och igenom allt, på grund av att den bara har en egenskap. Hur mycket subtilare måste inte
atman vara som inte har några egenskaper eller utmärkande kännetecken! Föreställ dig hur
mycket mer närvarande och universell den måste vara! De som är sakligt sinnade kan inte
fatta detta fenomen; endast de andligt sinnade (subjective minded?) kan tillägna sig
förklaringen.
Denna tro kan bara komma dem till del som kan resonera igenom saker och ting. Den är en
ödesdigert angrepp på dem som i tid och otid skriker ut att Gud inte kan vara inneboende i
något eftersom Han inte alls kan uppfattas. De tror inte att Gud är över och bortom de triviala
egenskaper med vilka de försöker mäta Honom. Det är sannerligen skada. Gud är lika nära
Dig som Du är Honom; om du håller dig på avstånd, kommer Han också att förbli långt
borta.”
Det finns några goda exempel på detta i skrifterna (puranorna). Hiranyakasipu sökte efter
Gud i alla ting och kom till slutsatsen att Han inte finns någonstans. Prahlada, å andra sidan,
trodde att Han kunde finnas var han än sökte och därför kom Han fram ur själva den
ogenomträngligt hårda järnpelaren! Prahlada var nära Gud och därför var Gud nära Honom.
Kon har helig närande mjölk i sitt eget juver; men omedveten om detta, vill den ha
vattnet i vilket riset har tvättas! På samma sätt är mäniskan omedveten om Gud (madhava)
som är i henne som hennes egen atma, inte heller gör hon någon ansträngning för att upptäcka
Honom, som är hennes egen verklighet. Med sina bristfälliga och bedrägliga sinnen jagar hon
efter den mycket mer mindervärda glädje som kan erhållas från de flyktiga tingen. Vilken
kolossal okunnighet!
Att njuta av mångfalden är okunnighet; att föreställa sig Enheten är tecknet på visdom
(jnanam). Bara ”de som är döda för verkligheten” (savam) kan se detta som ”många”. Bara
det gudomliga (sivam) ser de skenbart många som ”En”. Bara det som kallas jneyam, atma,
kshetrajna och parabrahman är denne ”En”. Detta undervisades Arjuna om så att han skulle
kunna uppleva sällheten i detta.
Läsare! Liksom floderna har havet som sitt mål, har individerna (jivorna) brahman som
sitt mål. Den medvetna indivden (jivan) kan aldrig uppleva ständig glädje på grund av
”materiella” ting. Befrielse (moksha) är att uppnå ständig glädje; det kallas också att uppnå
brahman. Orubblig hängivenhet uteslutande för det gudomliga kan komma dem till del som
inte är fästa vid det absurda gyckelspel av namn och form som kallas ”världen”. Endast detta
kan vinna kunskapen om atman (atmajnana). Världen är redskapet för att uppnå försakelse;
detta är anledningen till att den är så frestande och bedräglig. Den är den verklige vedanthin
som ser världen som ett redskap för att undkomma dess oro och fåfänga strävan.
Vanligen menar man med ordet ”oordhwa” ”över”, ”hög”, etc. Men om ni tänker er att
världen är ett träd, då har den sina rötter i brahman¸ det vill säga, rötterna är ovanför och
grenarna under! Krishna undervisade Arjuna om detta sålunda: ”Livets (samsaras) träd är ett
mycket underligt träd. Det är helt olika träden i världen. Träden du ser där har sina grenar
upptill och rötterna nedtill. Livets (samasaras) asvattha-träd har emellertid rötterna upptill
och grenarna nedtill. Det är ett upp- och nedvänt träd.”
99