GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

Angående detta har många kommentatorer brytt sin hjärna och haft olika uppfattningar.
Många har menat att rådet att avstå från resultatet (phalan) ges för att den handlande inte har
någon rätt eller befogenhet att begära det.
Detta är ett stort misstag. Herren har sagt i Gitan ’avstå från resultatet’ (maaphaleshu), det
vill säga: handlingen åstadkommer resultat, men den handlande bör inte begära resultatet,
eller handla med resultatet i sikte. Om Krishnas avsikt varit att säga att den handlande inte har
någon rätt till resultatet, skulle Han ha sagt, ’det är fruktlöst’ (na phaleshu, na betyder inget).
Om ni därför avstår från handling (karma), kommer ni att överträda Herrens befallning. Det
skulle vara ett allvarligt misstag.
När människan har rätt att engagera sig i handling (karma), har hon också rätt till
resultatet; ingen kan förneka eller vägra henne den rätten. Men den handlande kan, utifrån sin
egen vilja och sitt beslut, vägra att påverkas av resultatet, antingen det är gynnsamt eller
ogynnsamt. Gitan visar vägen: ”Handla…… och avstå från resultatet.” Begäret efter er
handlings resultats är ett tecken på rajaguna: att avstå från handlingen eftersom ni inte kan
dra nytta av resultatet är ett tecken på thamoguna. Att engagera sig i handlingar, att veta att
det blir resultat; och att ändå inte fästa sig vid det eller bekymra sig om det – det är ett tecken
på sathwaguna.
Karmayogin, som har tillägnat sig denna hemlighet ”som består i handling (karma) förenad
med försakelse av resultatet (phalathyaga)”, bör äga ett inre lugn (samabuddhi?) mer än ett
utåtriktat sinne (sangabuddhi?). För ett utåtriktat sinne drar in honom i beroenden och
förvecklingar. ”Den här handlingen har jag utfört, dess resultat beror på mina ansträngningar.
Jag är den som har rätt till det”, sådana tankar är det som binder den handlande. Krishna
förordar att man bör höja sig över detta utåtriktade sinne. Han förklarar att orubblig jämvikt
(samathwam) är den sanna yogan (Samathwam yogamuchyathe).
I det andra kapitlet har Krishna på ett generellt sätt klargjort fyra huvudpunkter:
saranaagahti principen ( totalt beroende av Gud), sankhyaundervisningen (om den materiella
världens natur), Yoga attityden (vetenskapen om sinneskontroll, om ritualer) och
sthithaprajnanaturen (att vara oberörd av glädje och sorg). Vi har redan uppmärksammat de
tre första. Nu om den fjärde.
Krishna undervisade Arjuna om en sthithaprajnas natur och egenskaper, när Arjuna
frågade honom. Arjuna bad: ”O Kesava!” och när det namnet användes log Krishna, för då
visste Han att Arjuna hade förstått Hans härlighet. Undrar ni varför? Nå, vad betyder Kesava?
Det betyder, ”Han som är Brahma, Vishnu och Siva, treenigheten.” (trimurthin) Genom
Krishnas nåd hade Arjuna nått detta stadium av förverkligande.
När Arjuna bad att Kesava skulle lära honom en sthithaprajnas sanna egenskaper, svarade
Han, ”Partha (son?)! Han är utan begär. Han kommer att vara orubblig i sin kunskap och
medvetenhet om atman, (only, det enda verkliga?”
Nu är det två processer i det här: Att ge upp begärets alla krav i sinnet är den negativa
processen. Att inympa glädje, ständig glädje i sinnet, är den positiva aspekten. Den negativa
processen består i att avlägsna alla orättfärdighetens och ondskans plantor ur sinnet; den
positiva processen är att, på fältet som rensats på det sättet, odla den gröda som kallas
18