GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

KAPITEL XVIII
”Eftersom Uttarayanas väg är upplyst av kunskapens heliga prakt, prisas den som sukla
marga eller den vita vägen. Dakshinayanas väg är mörk, fylld av tröghet, illusion (thamas)
och okunnighet (ajnana) därför kallas den den mörka vägen eller krishna marga. De som
överger kroppen och reser vidare under uttarayana färdas på den vita vägen och når
befrielsens stadium eller moksha, vilket är utan illusion, vilket är den översinnliga salighetens
säte och källa, varifrån det inte finns någon återvändo till denna värld av namn och form,
dessa de förkroppsligade varelsernas arena. De som lämnar kroppen under dakshinayana och
färdas på den mörka vägen måste åter bära detta fysiska hölje kallat kropp, underkastat liv
och död.
”Uttarayana är inte så mycket en tidsperiod; det är ett sinnestillstånd. De som lämnar
kroppen med självkännedomens salighet färdas på uttarayanas väg och de som dör i
okunnighet om sin atmiska verklighet (färdas) på pithryana, eller dakshinayana eller den
mörka vägen.
”Av gunorna är sathwagunan ren och strålande, thamogunan är mörk och därför
kännetecknas de av de motsatta färgerna vitt och svart. Det finns också två nadin
(nervcenter), som kallas ida och pingala, subtila nerver; ida till vänster och pingala till höger
om sushuma. Ida-naadimarga är månens väg och pingala-naadimarga är solens väg.
Yogierna färdas framåt på solens väg och de andra på månens väg. Detta är ett annat av de
obeaktade mysterierna.
”Slutet för allt som fötts är döden; samyoga leder till viyoga; uppbyggnad måste resultera i
nedbrytning av det som byggts upp. Det är naturens lag att födelse slutar i död och att död
leder till födelse. Det stadium som inte vet av något kommande eller gående är det stadium då
den universella brahman visualiseras, ty eftersom brahman genomtränger allt, var finns den
andra plats från vilket ’kommandet’ kan presteras och till vilken ’gåendet’ kan företas?
Det finns ingen anledning att ifrågasätta om ett sådant stadium är inom räckhåll för alla,
om alla kan nå denna seger. Inte heller är någon särskild ansträngning, eller särskilt god tur
eller en speciellt uttänkt handling nödvändig. Det är nog om sinnet alltid är fixerat på Gud
(paramatma), om man utan uppehåll mediterar över Herren. Detta kommer att rena sinnet;
illusionen som tynger det kommer att försvinna. Detta i sig självt innefattar befrielsen
(moksha) för vad är moksha annat än en reducering av illusionen (moha-kshaya). En person
som har nått denna moha-kshaya kommer att nå brahmans stadium brahmathva, på vilket
sätt han än må dö. En sådan person kallas en vis (jnani).
Angående detta sköt Arjuna in en fråga. Han sade: ”Krishna! Jag förstår inte riktigt vad du
menar med kunskap (jnana). Är det kunskap man fått genom att lyssna på läraren? Eller är det
kunskap hämtad från skrifterna (sastrana)? Eller är det kunskap förmedlad av dessa som är
rika på verklig erfarenhet? Vilken slags kunskap befriar människan från träldom?
Krishna svarade: ”De kunskapsvarianter du nämnde nu är alla användbara vid ett eller
annat stadium i ens andliga utveckling; men inte genom någon av dessa kan du undkomma
73