GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

FLÖDET FRÅN BHAGAVAD GITA
Kapitel I
För att förstå Bhagavad Gita (Gitan) måste man närma sig den med vördnad. Man måste
börja studera den med en känsla av ödmjukhet och förväntan. För Gitan är Upanishadernas
”mjölk”, ”utvunnen” av herden för korna, Krishna, med hjälp av Arjuna, kalven, för alla
”trögtänkta” att dricka och hämta näring från. Det är somliga som påstår att Gitan som ett
heligt poem har skapats senare än Mahabharatha, av vilket det är en del, men vad man än kan
säga om Gitans komposition råder det inget tvivel om att Gitans principer och lära är gamla,
nej, uråldriga. I de första tre verserna i fjärde kapitlet refereras till Herren som först
informerar Surya och senare Manu; och till det faktum att från Manu nådde den Ikshvaku och
därefter andra i tur och ordning! Därför är Gitan bortom tidens kategori och den kan inte
relateras till en särskild tidpunkt, i det förgångna eller i nuet.
Gitan är en text för andliga utövare, för den betonar andliga övningar, och en andlig
inställning mer än något annat. Varje kapitel anvisar medel och metoder att nå målet, frid och
harmoni. Nu utgör andliga övningar resultatet av intensiv och uthållig strävan efter framgång.
Sökaren måste hoppas, inte förtvivla (must aspire, not despair). Han måste hålla ut, inte kräva
snabb framgång. Gitan är en båt som tar människan från det självpåtagna tillståndet av slaveri
till friheten som är hennes natur. Hon tas från mörker till ljus. Från glanslöshet till härlighet.
Gitan anvisar människan discipliner och plikter som är utan de moraliskt förkastliga tendenser
och impulser som binder henne till det obevekliga hjulet av födelse och död.
I själva verket har människan kommit till detta Karmakshetra (fält för aktivitet) bara för att
engagera sig i aktivitet inte för att njuta frukterna av sådan aktivitet. Det är Gitans lära, dess
grundläggande undervisning. Gitan utgör (kvint)essensen av alla Vedaböckerna. De
utåtriktade aktiviteterna offerriter (yajna) och eldoffer (yaga), nämns i de inledande delarna
av Vedaböckerna; sinnets aktiviteter, som tillbedjan och kontemplation (upasana), vilka är
inåtvända, nämns senare; kunskapens yoga förklaras också för sinnen som därigenom fås att
klarna och bli renade.
Vem det än är, hur lärd en person än må vara, kan han inte undgå illusionen och därför
drabbas han av sorg, vilket fungerar som en broms på aktiviteten.. Arjuna, den store hjälten, i
stånd till stor försakelse och mycket klok, vilseleds av krigets fruktansvärda nödvändighet och
denna sorg hindrar också hans handlande. Han förväxlar kroppen och självet; han börjar
uppfatta dem som identiska. Han tillskriver atman (alltid oberörd av den rörliga, föränderliga
världens egenskaper) världens overkliga och flyktiga natur och uppfattar denna illusion som
sann. Han tror att hans plikter, bestämda av denna falska identifikation, är hans sanna
rättesnöre (atmadharma)! Detta är det tragiska, inte bara för Arjuna utan för hela
mänskligheten! Därför har Gitan ett allmängiltigt och evigt värde. Att studera Gitan är att lära
sig konsten att simma över illusionens hav. Gitan är Herren Krishnas sanna röst. Det faktum
att den har gett miljoner människor tröst och befrielse är ett bevis på dess gudomliga
ursprung. En obetydligare person kunde inte ha gett den denna tillförlitlighet.
Det sätt på vilket den börjar och slutar ger nyckeln till ämnet den behandlar. Den allra
första versen börjar med orden ”Dharmakshethre, Kurukshetre..”, ” dharma” är det viktigaste
2