GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

uppgåendet i det eviga Absoluta Självet (akshara-parabrahman)!” När Krishna sade detta,
bad Arjuna omedelbart Honom att belysa den punkten lite mer, så att han skulle kunna förstå
den riktigt. Krishna var bara alltför glad att få göra det. ’Dödsögonblicket’ betyder inte
’någon framtida tidpunkt’. Det betyder, ’just det här ögonblicket!’ Vilket ögonblick som helst
kan visa sig vara dödsögonblicket. Därför är varje ögonblick ’det sista’. Varje ögonblick
måste fyllas med pranava. Människans öde efter döden formas av den tanke som var
förhärskande vid dödsögonblicket. Denna tanke är den grund på vilken nästa födelse byggs.
"Vem än som då minns Mig vinner Min härlighet, når Mig verkligen,” förklarade Krishna.
Därför bör varje människans handling, varje hennes strävande, varje andlig övning ägnas åt
att helga detta avgörande ögonblick; livets år bör ägnas åt den disciplin som i det ögonblicket
kommer att frambringa tanken på det högsta (parama) eller Gud (pranava, om).
”Vad som måste överges är kroppen (dehan), detta fysiska skal; vad som måste vinnas är
det universella Absoluta (parabrahman). Kroppen rymmer er verklighet, er swarupa, den
eviga, oförstörbara, odödliga sanningen (sathyam) och det oföränderliga (nithyam). Den
verkligheten är väsendet kallat atma, eller vad som är samma sak, paramatma. Eftersom ni är
detta kan ni inte kasta bort det. Att lämna kroppen är som att flytta från ett hus man bott i
några år, och födelsen är ert inträde i ett nytt. Det är fysiska handlingar båda två, som inte
påverkar atman, Arjuna! Atman kommer inte in, inte heller går den ut. De som släpar sig fram
i ’jag-är- kroppen-medvetandets’ (dehatathwans) falskhet kan inte få atman uppenbarad för
sig. Dehatathwan är disponerad för avtynande och död. Därför, mer än de sex ting Jag redan
nämnt, måste pranava, som är ett så kraftfullt verktyg, klart förstås. Livets alla långa år måste
användas för detta slutmål – att sinnet ska vara koncentrerat på pranava när kroppen lämnas.
Ni rapar upp smaken på den mat ni ätit; er sista tanke visar vad ni livnärt er på.
”Dina framsteg (sadgathi) står i överensstämmelse med dina andliga övningar (sadhana);
när kroppen ska lämnas var (då) alltid medveten om nödvändigheten att koncentrera sinnet på
heliga tankar. Det vill säga, försjunk i heliga tankar i varje ögonblick av livet.”
Arjuna frågade: ”O, Herre! Om man önskar hysa heliga tankar i livets sista ögonblick,
måste man sträva efter det från och med nu? Kan de inte infinna sig just då?” Herren insåg
hans tvivel och svarade: ”Din intelligens tycks ha avtrubbats en hel del! För du tvekar att
acceptera nödvändigheten av att från och med nu börja tänka heliga tankar. Arjuna! Sinnet
måste undervisas i den vanan, genom det som kallas abhyasayoga, den ständiga övningens
disciplin. Det måste tränas att undvika andra tankar och bara koncentrera sig på Herren. Bara
då kan du nå paramapurushan, den högsta själen, den högste anden. Om du inte systematiskt
undervisar det och tränar det, kommer du inte att minnas paramapurusha i dödsögonblicket.
”Du kanske vill veta anledningen. Nå. Tänk på ditt eget fall. I slaget som är omedelbart
förestående kan du använda dessa vapen till anfall och försvar eftersom du lärt dig konsten att
använda dem under många år, är det inte så? Kunde du ha använt dem med tillförsikt utan
förberedelse, spontant? Är det någonsin möjligt? Krigaren (kshatriyan) kommer att anmodas
bruka vapen någon gång, så han undervisas i konsten från barndomen så att han ska vara redo
när det verkligen gäller.
Likadant, vad en människa än undgår att möta i livet, mötet med döden undgår hon inte.
Därför måste var och en vara förberedd på att vid den tidpunkten hysa den tanke och
inställning som är mest gynnsam. Annars är livet bortkastat, ett misslyckande. En person icke
redo för detta slutmål måst lida det öde som drabbar honom eller henne. Ingen beger sig ut på
ett slagfält för att lida nederlag. Därför accepterar heller ingen frivilligt ett misslyckande, alla
62