GEETHA VAHINI, Flödet från Gitan. Av Sathya Sai Baba. 109 sidor ...

de synder som egoismen ger upphov till. Sorgen gör människan vaken och uppmärksam.
”Därför är olyckan en verklig vän; lyckan slösar bort de förtjänster man har och väcker de
lägre passionerna. Därför är den verkligen en fiende. Olyckan får faktiskt ögon att öppnas;
den gynnar tänkandet och uppgiften att bli en bättre människa.. Den förser en också med nya
och värdefulla erfarenheter. Lyckan drar en slöja över upplevelser som härdar en person och
gör honom stark. Därför bör bekymmer och lidande behandlas som vänner; åtminstone inte
som fiender. Men det är bäst att betrakta både lycka och olycka som Guds gåvor. Det är den
lättaste vägen till ens egen befrielse.
”Att inte känna till detta är den verkliga okunnigheten. En så okunnig person är blind;
lycka och olycka är faktiskt som den blinde som alltid måste åtföljas av en som ser. När den
blinde välkomnas, måste man oundvikligen välkomna mannen som ser, för han är den blindes
ständige kamrat. På samma sätt är lycka och olycka oskiljaktliga; man kan inte bara välja den
ena. Dessutom betonar olyckan värdet av lyckan. Man känner sig lycklig på grund av
kontrasten till olyckan.” På så sätt talade Krishna till Arjuna för att lära honom
betydelselösheten i alla motsatsförhållanden ( all dualism).
Då började Arjuna igen: ”Madhava! Vad tjänar det till om jag följer dina råd och om jag
utvecklar den nödvändiga själstyrkan (thithiksha). Fördragsamhet är kanske det enda
resultatet. Det är väl inte till någon nytta, eller hur?” Krishna svarade: ”O Kunthis sol! Hjälten
är den orubblige person som inte upprörs det allra minsta av med- och motgångar orsakade av
de rytande vågorna på livets hav, som inte förlorar jämvikten, vilken har blivit en del av hans
natur; som, vad det än är som fängslar eller stör honom, håller sig till sitt schema av andliga
övningar. Den vise är den som är opåverkad av den alltid närvarande dualismen i den
materiella världen. Han är den som åsyftas med begreppet ’dheera’.
”Dhee betyder intellekt (buddhi), det är den egenskap som gör en person till en ’purusha’
eller en fullkomlig människa. Det är inte dräkten eller mustaschen som utmärker ’mannen’.
Manlighet åtföljer förkastandet av det tvåfaldiga. För att förtjäna den ställningen bör han
vinna seger över inre fiender snarare än yttre. Hans bragd är att besegra tvillingfienderna sorg
och glädje.
”Nå, du har kanske ett annat tvivel också. (Ditt hjärta är ett tillhåll för tvivel!) Du kanske
fortfarande frågar, vad tjänar segern till? Vinsten är odödlighet, kan Jag försäkra dig.
Världsliga ting kan inte åstadkomma sådan sällhet. Allt de kan ge är en relativ, inte fullkomlig
sällhet. När du höjer dig över sorg och glädje är sällheten fullkomlig, oberoende, hel Arjuna!
Du är en man bland män. Du behöver därför inte denna futtiga seger över världsliga fiender.
Du förtjänar odödlighetens sällhet.” På det sättet började Krishna tala med honom om
vetenskapen om atman och anatman, med vars hjälp man kan skilja de två åt.
”Den som har kunskap om atman (atmajnanin) binds inte av handlingarnas (karmanas)
resultat; det är bara de som ägnar sig åt karma utan medvetenhet om atman ( deras sanna
Själv, opåverkat av vad de gör, känner eller tänker), som blir bundna. Liksom den som lärt sig
simma; kan den vise (jnanin) tryggt vada ut i den världsliga aktivitetens hav. Om du inte kan
konsten att simma men ändå ger dig ut i havet, kommer vågorna att svälja dig och du kommer
att dö.”
Detta förklarar varför Krishna lärde Arjuna atmajnanas grundläggande kunskap. Atman
dödar inte, och inte heller dör den. De som tror att den dödar eller att den dör är omedvetna
15