Den höga sjukfrånvaron - Statens folkhälsoinstitut

More documents

Recommendations

Info

226 den höga sjukfrånvaron – sanning och konsekvens överordnade. I forskningen kring socialt stöd har man ofta slagit samman dessa för att få en uppfattning om det ”totala” stödet. En rimlig hypotes är att anställda som varken får stöd från arbetskamrater eller överordnade löper störst hälsorisk. De som får stöd både från arbetskamrater och överordnade bör å andra sidan ha bäst hälsa. Men hur är det med kombinationen av att ha stöd från överordnade men inte få det från arbetskamraterna, eller tvärtom av att ha stöd från arbetskamrater men ej överordnade? Dessa båda situationer har inte studerats var och en för sig tidigare. Hur är det med risk för långtidssjukskrivning i de fyra grupperna? Slutligen, vad kan det betyda i de fyra olika situationerna att kunna respektive ej kunna utöva kontroll över den egna arbetssituationen? För denna delstudie (21) använde vi liksom i den första delstudien Arbetsmiljöundersökningarna från 1989, 1991, 1993, 1995, 1997 och 1999. Eftersom svaren på frågor om stöd från överordnade blir svårtolkade om överordnade inkluderas uteslöts dessa. Antalet deltagare i delstudien blev med denna begränsning 53 371, varav 24 951 var män och 28 420 kvinnor. Socialt stöd i arbetet belystes med två frågor, nämligen: • Har du möjlighet att få stöd och uppmuntran från arbetskamrater när arbetet känns besvärligt? • Har du möjlighet att få stöd och uppmuntran från överordnade när arbetet känns besvärligt? Svaren på dessa frågor dikotomiserades (svagt stöd ansågs föreligga om deltagaren svarat ”För det mesta inte” eller ”Aldrig”). På basis av svaren delades deltagarna in i de fyra grupperna ”Dubbelt stöd”, ”Stöd från överordnade men ej från arbetskamrater”, ”Stöd från arbetskamrater men ej från överordnade” och ”Svagt stöd”. Tabell 1 visar hur dessa grupper procentuellt fördelade sig för manliga och kvinnliga deltagare. Intressant nog var det en högre andel av männen som hamnade i kategorin ”Svagt stöd” och högre andel av kvinnorna som hamnade i kategorin ”Dubbelt stöd”. En annan oväntad iakttagelse var att det var en högre andel deltagare i gruppen ”Svagt stöd” än i gruppen ”Stöd från överordnade men ej från arbetskamrater”. Kontrollmöjligheter bedömdes med hjälp av tre frågor om möjlighet att: • själv bestämma arbetstempo • bestämma när olika saker ska göras • delta i planering av arbetet. sjukskrivningsmönster vid strukturella förändringar 227 Detta mått ligger nära ”påverkansmöjligheter” (authority over decisions) i den tidigare delstudien och är också detsamma (handlingsutrymme) som Wikman redovisar i kapitel 4 i denna bok. Kontrollindexet (0–10) var approximativt normalfördelat, och gruppen dikotomiserades (små kontrollmöjligheter lika med eller mindre än 6 och bra kontrollmöjligheter högre än 6). Var och en av de fyra stödgrupperna (separat för män och kvinnor) delades så in i hög respektive låg kontrollmöjlighet. Tabell 1. Antal och andel i respektive grupp (separat för kvinnor och män) Män Kvinnor N % N % Dubbelt stöd Högt beslutsutrymme 5 833 32,5 6 730 31,2 Lågt beslutsutrymme Endast chefsstöd 4 201 23,4 7 532 35,0 Högt beslutsutrymme 4352,4 399 1,9 Lågt beslutsutrymme Endast kamratstöd 390 1,6 344 1,6 Högt beslutsutrymme 1 846 10,3 1 590 7,4 Lågt beslutsutrymme Svagt stöd 2 37513,2 3 213 14,9 Högt beslutsutrymme 1 634 9,1 697 3,2 Lågt beslutsutrymme 1 361 7,6 1 038 4,8 Totalt 17 975100 21 543 100 För att testa om de här grupperna skilde sig med avseende på självrapporterade symtom vid undersökningstillfället undersökte man förekomsten av ”smärtor efter arbetet” respektive ”kroppsliga symtom”. Dessa variabler baserades på summerade index från flera frågor med femgradiga svarsalternativ (från aldrig till varje dag) om symtom (maxpoäng 300 för smärtor efter arbetet och 180 för kroppsliga symtom). Fördelningarna dikotomiserades och procentandelen med poängsummor i den översta tredjedelen (39 och däröver för smärtor och 26 och däröver för kroppsliga symtom) beräknades för var och en av de 16 undergrupperna. Sedan beräknades den relativa sannolikheten att ha hög symtomnivå i jämförelse med idealgruppen (bra kontroll och optimalt stöd). Dessa analyser gjordes med hjälp av multipel regression med konstanthållande av ålder. Män och kvinnor analyserades separat. Analyserna visade kraftiga skillnader mellan
228 den höga sjukfrånvaron – sanning och konsekvens grupperna. Som väntat hade idealgruppen (som var referensgrupp) minst symtom och gruppen med ”Svagt stöd” mest smärtor efter arbetet (relativ sannolikhet 2,9 (2,4–3,3) för kvinnor och 2,8 (2,5–3,2) för män med låg kontroll och svagt stöd). Samma observation gjordes för kroppsliga symtom (3,7 (3,2–4,2) för kvinnor och 3,1 (2,7–3,5) för män). De två andra grupperna (de som hade stöd antingen från arbetskamrater eller från överordnade) hade symtomnivåer som låg mellan de båda extremgrupperna. I samtliga fall hade deltagare med små kontrollmöjligheter mera symtom än de med bra kontrollmöjligheter. Dessa resultat kan ses som en bekräftelse av att modellen är relevant. Analyserna av symtomvariablerna kan dock vara svårtolkade, eftersom i detta fall självskattningsformulär använts både för att karaktärisera arbetssituationen och symtomen. Då kan det finnas risk att man får en viss överskattning av sambandens styrka – de individer som överskattar problem kan göra det både när det gäller symtom och när det gäller stöd. Därför är det viktigt att analysera långtidssjukfrånvaron som utgör ett annat slags mått. Långtidssjukfrånvaro definierades i denna delstudie som frånvaro lika med eller överstigande 60 dagar under kalenderåret efter det år då deltagaren fyllde i formuläret. Att vi valde två månader i stället för tre berodde på att vissa av undersökningsgrupperna var små och vi ville försäkra oss om att vi skulle få meningsfulla statistiska analyser. Som i tidigare delstudier länkades AMU med Riksförsäkringsverkets register över sjukskrivning. Liksom för symtomvariablerna gjordes så beräkningar med hjälp av multipel logistisk regression av den relativa risken att bli långtidssjukskriven under uppföljningsåret när man jämförde grupperna med idealgruppen (optimalt stöd och bra kontrollmöjligheter). Ålder konstanthölls. Beräkningarna gjordes separat för män och kvinnor. Figur 5 visar resultaten som inte var riktigt de förväntade och visar bland annat hur viktigt samspelet mellan stöd och kontroll tycks vara för risken för långtidssjukskrivning. När man jämförde med idealgruppen – och det gäller både män och kvinnor – hade ingen av grupperna med bristande stöd någon säkerställd ökning i långtidssjukskrivningsrisk så länge kontrollmöjligheterna var goda. För män som hade bra stöd av överordnade men dåligt från arbetskamrater fanns dock en tendens till överrisk för långtidssjukskrivning, 1,51 (0,9–2,1). I grupperna med små kontrollmöj- 3 2,5 2 1,5 1 0,5 0 Kvinnor med hög kontroll Män med hög kontroll Kvinnor med låg kontroll Män med låg kontroll 1 1 1,24 1,06 * 1,17 1,51 1,9 1,75 * * * sjukskrivningsmönster vid strukturella förändringar 229 Dubbelt stöd Endast chefsstöd Endast kamratstöd Svagt stöd Långtidsjukskrivning Figur 5. Långstidssjukskrivning och stöd. 1,02 1,07 1,31 1,28 * 1,141,18 1,8 1,58 ligheter såg man däremot en överrisk för långtidssjukskrivning i alla grupper med mindre än optimalt stöd. De två tydligaste risksituationerna hade de med svagt stöd från arbetskamrater men bra från överordnade och de med svagt stöd från både överordnade och arbetskamrater. Däremot var överrisken mindre uttalad för de med stöd från arbetskamrater men ej från överordnade. För dem med svagt stöd från arbetskamrater men bra från överordnade och dem med generellt svagt stöd var det fråga om kraftiga överrisker – mellan 60 och 90 procent. Vår hypotes stämde alltså när det gäller symtomrapportering, men för långtidssjukskrivning under uppföljningsåret var det arbetskamraternas stöd som var viktigast! Sammanfattningsvis finner vi i den här analysen att det finns ett samspel mellan bristande stöd och bristande kontrollmöjligheter. Stora överrisker för långtidssjukskrivning finns hos både män och kvinnor som anger små kontrollmöjligheter, särskilt om stödet från arbetskamraterna är dåligt. * *
Page 1 and 2:
År 2003 var de sammanlagda statlig
Page 3 and 4:
©Statens folkhälsoinstitut R 2004
Page 5 and 6:
Kapitel 11. Kan företagshälsovår
Page 7 and 8:
10 den höga sjukfrånvaron - sanni
Page 9 and 10:
Page 11 and 12:
Page 13 and 14:
1. BAKGRUND OCH SYFTE Christer Hogs
Page 15:
Page 18 and 19:
2. SJUKSKRIVNINGEN I SVERIGE - INLE
Page 20 and 21:
Page 22 and 23:
Page 24 and 25:
Page 26 and 27:
Page 28 and 29:
Page 30 and 31:
Page 32 and 33:
Page 34 and 35:
Page 36 and 37:
Page 38 and 39:
Page 40 and 41:
Summa sjukpenning mkr 72 den höga
Page 42 and 43:
Page 44 and 45:
Page 46 and 47:
3. DELTIDSSJUKSKRIVNING - INDIVID,
Page 48 and 49:
Page 50 and 51:
Page 52 and 53:
Page 54 and 55:
Page 56 and 57:
102 den höga sjukfrånvaron - sann
Page 58 and 59:
Page 60 and 61:
Page 62 and 63:
Page 64 and 65:
Page 67 and 68:
4. ARBETSLIV OCH SJUKFRÅNVARO
Page 69 and 70:
Page 71 and 72: 130 den höga sjukfrånvaron - sann
Page 81: 150 den höga sjukfrånvaron - sann
Page 84 and 85: 5. SAMBAND MELLAN SJUKSKRIVNING OCH
Page 96 and 97: 6. VARFÖR ÄR KVINNOR MER SJUKSKRI
Page 113 and 114: 7. JU FÄRRE VI ÄR TILLSAMMANS...
Page 127 and 128: 8. JU FÄRRE VI ÄR TILLSAMMANS...
Page 139 and 140: 9. STRESSMEKANISMER OCH SJUKSKRIVNI
Page 151 and 152: 10. DÖDLIGHET BLAND SJUKSKRIVNA OC
Page 165 and 166: 11. KAN FÖRETAGSHÄLSOVÅRDEN LÖS
Page 173 and 174:
Page 175 and 176:
Page 177 and 178:
Page 179 and 180:
Page 181 and 182:
Page 183 and 184:
Page 185 and 186:
Page 187 and 188:
12. VARFÖR ÄR SJUKFRÅNVARON SÅ
Page 189 and 190:
Page 191 and 192:
Page 193 and 194:
Page 195:
show all

Den höga sjukfrånvaron - Statens folkhälsoinstitut

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?