Den höga sjukfrånvaron - Statens folkhälsoinstitut

8.
JU FÄRRE VI ÄR TILLSAMMANS...
RAPPORT FRÅN ETT SJUKHUS
Anna Hertting, Inga-Lill Petterson och Töres Theorell
Sjukvårdens 1990-tal
Sjukvården i Sverige har aldrig förändrats så mycket på kort tid som under
det senaste årtiondet. Genom tilltagande krav på kostnadseffektivitet
under 1990-talet började sjukvården alltmer konkurrensutsättas (1). Det
har inneburit att nya ekonomiska styrsystem och managementfilosofier
införts som incitament till ökad effektivitet i vårdproduktionen. Parallellt
medförde konjunkturnedgången under 1990-talets första hälft ytterligare
krav på besparingar och åtföljande personalnedskärningar. Tanken bakom
både kostnadseffektiva och ”magra” arbetsorganisationer är att färre
anställda med bredare kompetens ska kunna vara anpassningsbara och
användas mer flexibelt i arbetsorganisationen (2). Det innebär i sin tur att
kvalifikationskraven på personalen ökat. Ett tydligt uttryck för detta är att
antalet undersköterskor i landstingen minskade med 37 procent och
sjukvårdsbiträden med 36 procent under 1990-talets nedskärningar i
Sverige. Samtidigt ökade antalet läkare och sjuksköterskor med 5 respektive
9 procent mellan 1993 och 2001 (3).
Även om antalet vårdplatser har minskat under denna tidsperiod var
patientvolymen densamma 1999 som 1990 (3). Det hänger samman med
en medicinsk-teknisk utveckling som möjliggjort kortare vårdtider och
ökad patientgenomströmning. Det är viktigt att hålla i minnet att vårdintensiteten
är störst under de första dagarna av ett sjukfall, och att de patienter
som stannar kvar på sjukhuset blivit mer vårdkrävande. Därtill har
andelen patienter över 85 år med större inslag av multisjuklighet ökat. Det