Den höga sjukfrånvaron - Statens folkhälsoinstitut

228 den höga sjukfrånvaron – sanning och konsekvens
grupperna. Som väntat hade idealgruppen (som var referensgrupp) minst
symtom och gruppen med ”Svagt stöd” mest smärtor efter arbetet (relativ
sannolikhet 2,9 (2,4–3,3) för kvinnor och 2,8 (2,5–3,2) för män med låg
kontroll och svagt stöd). Samma observation gjordes för kroppsliga symtom
(3,7 (3,2–4,2) för kvinnor och 3,1 (2,7–3,5) för män). De två andra
grupperna (de som hade stöd antingen från arbetskamrater eller från överordnade)
hade symtomnivåer som låg mellan de båda extremgrupperna.
I samtliga fall hade deltagare med små kontrollmöjligheter mera symtom
än de med bra kontrollmöjligheter. Dessa resultat kan ses som en bekräftelse
av att modellen är relevant.
Analyserna av symtomvariablerna kan dock vara svårtolkade, eftersom
i detta fall självskattningsformulär använts både för att karaktärisera
arbetssituationen och symtomen. Då kan det finnas risk att man får en viss
överskattning av sambandens styrka – de individer som överskattar
problem kan göra det både när det gäller symtom och när det gäller stöd.
Därför är det viktigt att analysera långtidssjukfrånvaron som utgör ett
annat slags mått.
Långtidssjukfrånvaro definierades i denna delstudie som frånvaro lika
med eller överstigande 60 dagar under kalenderåret efter det år då deltagaren
fyllde i formuläret. Att vi valde två månader i stället för tre berodde
på att vissa av undersökningsgrupperna var små och vi ville försäkra oss
om att vi skulle få meningsfulla statistiska analyser. Som i tidigare delstudier
länkades AMU med Riksförsäkringsverkets register över sjukskrivning.
Liksom för symtomvariablerna gjordes så beräkningar med hjälp av
multipel logistisk regression av den relativa risken att bli långtidssjukskriven
under uppföljningsåret när man jämförde grupperna med idealgruppen
(optimalt stöd och bra kontrollmöjligheter). Ålder konstanthölls.
Beräkningarna gjordes separat för män och kvinnor.
Figur 5 visar resultaten som inte var riktigt de förväntade och visar
bland annat hur viktigt samspelet mellan stöd och kontroll tycks vara för
risken för långtidssjukskrivning. När man jämförde med idealgruppen –
och det gäller både män och kvinnor – hade ingen av grupperna med bristande
stöd någon säkerställd ökning i långtidssjukskrivningsrisk så länge
kontrollmöjligheterna var goda. För män som hade bra stöd av överordnade
men dåligt från arbetskamrater fanns dock en tendens till överrisk för
långtidssjukskrivning, 1,51 (0,9–2,1). I grupperna med små kontrollmöj-
3
2,5
2
1,5
1
0,5
0
Kvinnor med hög kontroll
Män med hög kontroll
Kvinnor med låg kontroll
Män med låg kontroll
1 1
1,24
1,06
*
1,17
1,51
1,9
1,75
* * *
sjukskrivningsmönster vid strukturella förändringar 229
Dubbelt stöd Endast chefsstöd Endast kamratstöd Svagt stöd
Långtidsjukskrivning
Figur 5. Långstidssjukskrivning och stöd.
1,02 1,07
1,31
1,28
*
1,141,18
1,8
1,58
ligheter såg man däremot en överrisk för långtidssjukskrivning i alla grupper
med mindre än optimalt stöd. De två tydligaste risksituationerna hade
de med svagt stöd från arbetskamrater men bra från överordnade och de
med svagt stöd från både överordnade och arbetskamrater. Däremot var
överrisken mindre uttalad för de med stöd från arbetskamrater men ej från
överordnade. För dem med svagt stöd från arbetskamrater men bra från
överordnade och dem med generellt svagt stöd var det fråga om kraftiga
överrisker – mellan 60 och 90 procent.
Vår hypotes stämde alltså när det gäller symtomrapportering, men för
långtidssjukskrivning under uppföljningsåret var det arbetskamraternas
stöd som var viktigast!
Sammanfattningsvis finner vi i den här analysen att det finns ett samspel
mellan bristande stöd och bristande kontrollmöjligheter. Stora överrisker
för långtidssjukskrivning finns hos både män och kvinnor som anger små
kontrollmöjligheter, särskilt om stödet från arbetskamraterna är dåligt.
*
*