Den höga sjukfrånvaron - Statens folkhälsoinstitut

282 den höga sjukfrånvaron – sanning och konsekvens
Sjukdomar som tidigare i hög grad var dödliga kan i dag behandlas på ett
effektivare sätt med minskad dödlighet som följd. Även insjuknandet i dödliga
sjukdomar, bland annat hjärt-kärlsjukdomar, har minskat (3). I dödsorsaksregistret
kan dödlighetsutvecklingen följas i olika sjukdomar. De
sjukdomar som är så allvarliga att de kan leda till förtidig död är en del av
sjukskrivningsorsakerna men kan inte följas i de register som finns för sjukskrivningsdata.
Riksförsäkringsverkets särskilda undersökningar av sjukskrivningsorsaker
visar att de sjukdomar som ökat i omfattning under
1980-talet, och fortsatt varit största orsaken till långtidssjukskrivning, är
sjukdomar i rörelseorganen. Under slutet av 1990-talet ökade främst den
psykiska ohälsan som sjukskrivningsorsak. Ingen av dessa stora grupper av
sjukskrivningsorsaker förväntas leda till förtidig död (4, 5). Det är dessa
besvär som i dag står för huvuddelen av de längre sjukskrivningarna samtidigt
som sjukskrivning för hjärt-kärlsjukdomar minskat. Detta bör ha lett
till att dödligheten bland sjukskrivna minskat.
Syftet med denna studie är att försöka besvara följande frågeställningar:
1) Har sjukskrivna högre dödlighet än icke sjukskrivna?
2) Ökar risken för död med ökad längd på sjukskrivning?
3) Är det skillnad i dödlighet mellan män och kvinnor, yngre och äldre,
arbetare och tjänstemän och mellan olika tidsperioder?
4) Finns det en skillnad i dödsorsaker mellan sjukskrivna och icke sjukskrivna?
5) Vilka övriga faktorer skulle kunna förklara en överdödlighet bland de
sjukskrivna?
Datamaterial och studiedesign
Studien bygger på Statistiska centralbyråns (SCB) undersökningar av levnadsförhållanden
(ULF). ULF-undersökningarna bedrivs sedan 1975 som
årliga intervjuundersökningar på uppdrag av Sveriges riksdag. Syftet är att
fortlöpande belysa fördelningen och utvecklingen av centrala välfärdskomponenter
som ett underlag för forskning, samhällsdebatt och reformarbete
(6). Databasen samkörs årligen med bland annat dödsorsaksregistret och
inkomst- och förmögenhetsregistret som också innehåller data om
sjukpenningdagar från Riksförsäkringsverket. (Tyvärr saknas information
dödlighet bland sjukskrivna och förtidspensionerade 283
om antalet sjukskrivningstillfällen.) Bortfallet varierar mellan 13,4 procent
(år 1982) och 23,9 procent (år 2000).
Vi har använt ULF-årgångarna 1981–2000. Dels började data om sjukpenningdagar
föras på databasen 1981, dels är det av intresse att studera
utvecklingen över tid. (På grund av ett datatekniskt missöde saknas information
om sjukpenningdagar för 1984.) Materialet delas in i två perioder,
1981–1991 och 1992–2000. Under 1980-talet var rörelseorganens sjukdomar
de som ökade mest bland främst långtidssjukskrivna. Åren 1992–2000
präglades av stora strukturella förändringar i arbetslivet och samhället.
Under mitten av 1990-talet var sjukskrivningsnivån som lägst sedan 1970talet
för att därefter drastiskt öka. Den största ökningen var av sjukskrivning
för psykisk ohälsa. Då studien behandlar dödlighet bland sysselsatta,
sjukskrivna och förtidspensionärer begränsas datamaterialet till åldrarna
20–64 år.
För att kunna göra jämförelser mellan olika grad av ”exponering” för
sjukskrivning har materialet delats in i fem kategorier:
1. Sysselsatta utan någon sjukpenningdag det år intervjun ägde rum.
Denna grupp omfattar de ”oexponerade” och är referenskategori i
analyserna.
2. Individer med 1–89 sjukpenningdagar det år intervjun ägde rum.
3. Individer med 90–180 sjukpenningdagar det år intervjun ägde rum.
4. Individer med 181–366 sjukpenningdagar det år intervjun ägde rum.
5. Förtidspensionärer.
Förändringar i sjukförsäkringen, som arbetsgivarperioden på 14 dagar,
försvårar jämförelser mellan perioderna. För att i viss mån kompensera för
att sjukpenning utgick från första och inte femtonde dagen under perioden
1981–1991, har de första 14 sjukpenningdagarna räknats bort. (Som
exempel kommer en individ med totalt 13 sjukpenningdagar att räknas
som sysselsatt utan sjukpenningdagar, medan en annan individ med totalt
95 sjukpenningdagar räknas som om han/hon hade 81 sjukpenningdagar
och så vidare.) Det innebär en viss felklassificering av personer med många
korta sjukskrivningar. Individer med flera sjukskrivningstillfällen under
15 dagar i period 2 hamnar i kategorin ”0 sjukpenningdagar”, medan vissa
av motsvarande individer i period 1 hamnar i kategorin ”1–89 sjukpenningdagar”.
Detta innebär att jämförelser mellan tidsperioderna i dessa
kategorier måste tolkas med försiktighet. Då denna studie fokuserar på